The Hidden Fortress


Titel: The Hidden Fortress (Kakushi-toride no san-akunin)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1958
IMDb
| Filmtipset

Så var det då dags för filmen som sägs ha varit en inspirationskälla för George Lucas när han gjorde Star Wars på 70-talet. Här hittar ni Sofias recension.

Handlingen äger rum i 1500-talets Japan och vi möter två bönder som hamnat mitt i ett krig. De två, som munhuggs och smågnabbas ständigt och jämnt, försöker ta sig hem genom fiendeland till sina hemtrakter i Hayakawa. På vägen stöter de på prinsessan Yuki och general Makabe (Toshirô Mifune) som också de försöker ta sig till Hayakawa. De två bönderna är snikna och giriga typer (men ändå sympatiska och roliga) och övertalas av generalen att hjälpa prinsessan att fly med hopp om att få lite av det guld som också ska transporteras.

Det som jag känner igen från Stjärnornas krig är först de självklara kopplingarna: de två bönderna (robotarna R2-D2 and C-3PO) och prinsessan Yuki (Leia) på flykt. Men främst är det känslan i berättandet. Historien flyter lätt fram och scenbytena sker genom att en lodrät linje sveper över bilden precis som i Lucas filmer.

Det här är den hittills lättsammaste Kurosawa-filmen jag har sett. Det är ett actionäventyr med matinékänsla och en hel del humor där historien berättas genom de två böndernas ögon. Mifune är grym som den tuffe generalen (absolut ingen pajas!) och han visar sig på styva linan under en häftig jaktritt och i en lans(lasersvärd?)-fight med en fiendegeneral. Me like this film.

4/5

Männen som trampade på tigerns svans


Titel: Männen som trampade på tigerns svans (Tora no o wo fumu otokotachi)
Regi: Akira Kurosawa
År: 1945
IMDb
| Filmtipset

Med anledning av att Sofia på Rörliga bilder och tryckta ord kör Kurosawa-tema under mars månad så postar jag några ”skuggrecensioner” av de filmer jag har sett. Första filmen visade sig bli en kort film med en lång titel.

Männen som trampade på tigerns svans är en av Kurosawas tidigaste filmer som gjordes mitt under under slutskedet av andra världskriget. Den bygger på gamla japanska teaterpjäser. Ni som kan allt om Japan vet säkert allt men ni andra kan läsa mer om de olika formerna av klassisk japansk teater (Noh, Bunraku och Kabuki) här om ni har lust. Filmens handlingen är ganska enkel: Yoshitsune, en framgångsrik general är på flykt undan sin bror som kontrollerar regionen. Med sig har han sina livvakter och alla är utklädda till munkar för att lura personalen vid gränskontrollen som de måste passera. I släptåg får de också en pajasaktig bärare.

Den japanska regeringen hade tydligen bett Kurosawa att göra den här filmen som, som sagt, byggde på en välkänd och populär Kabukipjäs. Den skulle hylla feodala ideal och lydnad mot överordnad. Kurosawa gjorde som han blev tillsagd men gjorde en del ändringar, bl a lade han till den där pajasen som spelade en bärare, vilket enligt regeringen förlöjligade det hela och de ansåg att det var ett hån. Man förbjöd därför filmen. När amerikanarna hade intagit Japan förbjöd den amerikanska armén i sin tur filmen. Man gillade inte feodalismen i historien och tyckte den stod i strid med sina egna demokratiska idéer. Ja, ja, ur vilken synvinkel man än ser så är censur alltid fel… Filmen fick slutligen japansk premiär 1952.

Det var rätt kul att se en så här tidig Kurosawafilm. En av skådisarna är Takashi Shimura som ju förekommer i mängder av Kurosawas senare filmer (bl a De sju samurajerna). Bäst i den här filmen var dock chefslivvakten Benkei (Denjirô Ôkôchi) som är smart och stenhård. Bäraren är en pajasfigur som ska vara rolig. Bitvis är han faktiskt det också men det blev lite för mycket ibland. Han spelades tydligen av en Japans främsta komiker vid den här den tiden vid namn Kenichi Enomoto. Lite halvspännande är det om sällskapet ska klara sig förbi gränsposten eller ej. Titeln på filmen syftar på att de var tvungna att smyga försiktigt och inte trampa på tigerns svans. Jag tycker det låter som ett gammalt japanskt talesätt. Det känns så.

Kurosawa brukar ju vara känd för att göra långa filmer (De sju samurajerna och Rödskägg är riktigt långa) men den här är bara 51 (eller 59) minuter och betyget blir en svag trea, inte för att det är en kort långfilm utan för att den inte var bättre än så.

3-/5