Stockholm Filmfestival: La leggenda di Kaspar Hauser

Titel: La leggenda di Kaspar Hauser
Regi: Davide Manuli
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Äntligen var då filmfestivalen igång för min del. Det är alltid mysigt att slinka in på en, oftast helt okänd, festivalfilm i novembermörkret. Den här premiären fick jag sällskap av min Filmspanarkompis Henke. Medan Henke höll plats i kön på Zita så fixade jag kaffe. Bra teamwork. Mer om själva visningen efter recensionen.

Namnet Kaspar Hauser hade jag hört tidigare och jag hade för mig att det fanns en skum film av Werner Herzog också. Lite snabb research innan visningen visade att jag hade rätt. Herzog har gjort en film om Kaspar Hauser. Men vem var då Hauser? Jo, det finns alltså en legend, en riktig legend om ett verkligt hittebarn vid namn Kaspar Hauser. 1828 i Nürnberg dök Kaspar upp på ett torg med en lapp där hans namn stod. Han kunde inte tala och var okontaktbar. Kaspar blev ett studieobjekt (ett sorts cirkusdjur) bland dåtidens psykologer som lärde honom tala, läsa och skriva. Det framkom efter ett tag att Kaspar spenderat sina 16 första år i livet i en mörk fängelsehåla eller det påstod i alla fall Kaspar själv. 1833 mördades Kaspar och det har spekulerats i om orsaken till mordet var att han var en okänd arvprins till storhertigdömet Baden.

Filmen som är regisserad av italienaren Davide Manuli är en modern take på historien. Manuli har förflyttat handlingen till en medelhavsö som Kaspar en dag flyter iland på. Kaspar spelas av en smal tjej med Kaspar Hauser skrivet i tusch på magen och bröstet och hörlurar på huvudet. Kaspar hittas av öns sheriff spelad av en fullkomligt galen Vincent Gallo (”Yeah, boy! That’s what I’m talking about, boy! Yeah! Yeah!”). På ön finns även Horan, Langaren, Prästen, Hertiginnan och Åsneföraren.

I ett antal klipp som egentligen inte hänger ihop och bildar en historia (vilket visar sig bli ett tema för mina tre första festivalfilmer) får vi följa Kaspar på ön när hon rider åsna eller lär sig bli dj. Just det olinjära berättandet eller snarare frånvaron av berättande, frånvaron av en nån som helst story, gör ju att det finns en risk att man sitter som ett frågetecken och bara har tråkigt. För att man ska ha nån behållning så måste det finnas nåt annat som väger upp.

I La leggenda di Kaspar Hauser finns det en underhållande Gallo, ett snyggt svartvitt foto och väldigt bra musik av Vitalic (Vitalic, Vitalic, Vitalic!). Vissa sekvenser är helt underbara med bara musik, en dansande Vincent Gallo, Kaspar-tjejen och ibland den italienska svala skönheten Elisa Sednaoui. Långa snygga musikvideor helt enkelt. Allt som allt så räcker det för en svag trea. En faktiskt perfekt start på festivalen.

3-/5

Om visningen: Innan vi ska släppas springer volontärerna omkring och letar efter kortläsare. De som hittas fungerar inte. Varken Henke och jag har pappersbiljetter utan biljetten inprogrammerad på våra medlemskort. Till slut kapitulerar volontärerna och släpper in alla utan kontroll. I en liten salong på Zita fick vi, eller i alla fall jag, helt ok platser. (Tack, Henke, för att jag fick bästa platsen bakom en kort tjej, haha.) Det var ett Face2Face efteråt som började lite segt med en ganska trött Davide och en svensk skådis (Joel Spira från Snabba Cash-filmerna) agerade moderator. Tyvärr var även Spira lite trött och hade inte nån vidare koll. Bl a nämnde han att de flesta skådisarna i filmen var amatörer. Ja, förutom Vincent Gallo som kanske jobbat en del som ”proffs”, eller? Nervöst skratt från publiken. Till slut tog publiken tog över och ställde de intressanta frågorna, bl a Henke som frågade om musiken. ”Vitalic, Vitalic är det som gjort musiken, är du helt borta, eller?!”.

Att Kaspar spelades av en kvinna, ett medvetet val? Nope. Davide ville ha en rysk tonåring (en cirkusartist?) men det gick inte då han inte kunde lämna Ryssland. Då kom Davide att tänka på en performanceartist, Silvia Calderoni, som han såg 2007. Calderoni framträdde enligt Davide naken, målad i vit färg och med en giraffmask på huvudet. Och så blev det hon som fick göra rollen som Kaspar, vilket visade sig bli en helt galen rollprestation.

Bäst under Face2Facet var när en kvinna hade gjort en vad hon trodde smart observation om ljudbilden, t ex med fågelljud mitt ute i öknen, varför hade han lagt till dessa fågelljud och vad betydde de?! Jo, Davide hatade dessa fåglar, de försökte ta bort dessa i efterarbetet men det gick inte. Skratt från samtliga. Som avslutning dömde Davide ut hela filmbranschen som död. Han tyckte de italienska surrealisterna (vilka är de egentligen, kanske Antonioni?) var bra tillsammans med Buñuel och kanske var amerikanerna bra i slutet av 70-talet men efter det är det bara skit. En i publiken sa då: ”So cinema is dead!?”. Davide: ”Yes!”. Skratt och ridå.