Stockholm Filmfestival: Post Tenebras Lux

Titel: Post Tenebras Lux
Regi: Carlos Reygadas
År: 2012
IMDb | Filmtipset

Post Tenebras Lux är kanske en film som hade passat in på Filmspanarnas festivallördag förra helgen. Vi hade lyckats pricka in tre filmer utan handling där den ena filmen var konstigare än den andra. Den här lördagen var Post Tenebras Lux den första filmen jag såg och under inledningen trodde jag att även det här var en film utan handling. Det som skiljde jämfört med t ex Holy Motors var att jag blev helt hypnotiserad av filmen. Jag kände igen den känslan från andra filmer utan nån vidare handling, t ex mästerverket H:r Landshövding. Jag vet att jag är lite speciell som gillar den här typen av film men det är nåt med den melankoliska stämningen som jag bara älskar. Fast Post Tenebras Lux är väldigt olik H:r Landshövding, det ska sägas.

Början är så vacker att jag nästan börjar gråta. Jag får åtminstone gåshud. Ett utomjordiskt foto visar oss en dal, en högplatå med en halvt om halvt översvämmad äng, i en djungel omgiven av skogiga berg. Solen håller på att gå ner och ljuset och himlen är ett rödblågult konstverk. På ängen springer en liten flicka omkring bland djur. Det är hästar, kor och hundar. Vi hör hästar frusta, lera som klafsar, vatten som plaskar, hundar som fnyser eller skäller. Fotot är magiskt med ett knivskarpt fokus i mitten men suddigt utåt sidorna. Scenen pågår jag vet inte hur länge men för mig hade den kunnat pågå hur länge som helst.

Lite senare är vi inne i flickans familjs hus. De ligger och sover tidigt på morgonen då en röd lysande djävul med en väska i handen sakta skrider in genom dörren. Nu har musiken som spelades under sekvensen på ängen slutat. Det är helt tyst och den rödlysande djävulsfiguren går omkring i huset sakta och tyst. Spänningen är av nån anledning på topp. Det är vackert på ett obehagligt sätt. Djävulen tittar in i barnens rum där en pojke har vaknat och står bredvid sängen. Han tittar rätt på djävulen som sakta lämnar rummet och sedan även huset. Hmm, vad hände där, tänkte jag?

Efter detta, och då har det kanske gått 20 minuter börjar filmen på riktigt. Familjen vaknar och vi får ta del av deras morgonbestyr. Familjen som består av man, fru och två småttingar, en flicka och en pojke verkar vara lyckliga men det finns förstås mörka sidor. De har flyttat från staden och bosatt sig ute i den mexikanska djungeln i vad som verkar vara ett försök att lappa ihop sitt trasiga äktenskap.

Vi får även träffa några andra invånare i den lilla byn och filmen blir en sorts väv där de olika personerna och deras problem kommer att påverka varandra. Huvudpersoner är mannen och frun från familjen och deras problem i äktenskapet. Vid ett tillfälle reser de till Frankrike för att besöka en sorts swingersklubb. Det var länge sen jag så många nakna människor, både män och kvinnor, på film.

Bitvis är det alltså en fascinerande och vacker film. Tyvärr överanvänder man kanske det där fotot som är suddigt i kanterna. Sen är det som att filmen egentligen är två filmer. En konstfilm med långa vackra scener utan dialog, ofta med vacker natur, och sen ett mer vanligt äktenskapsdrama och även nästan thrillerelement (fast tagna ur en Hanekefilm). Efter filmens början kom jag aldrig riktigt in i familjedramat. Fast det finns ett undantag. Under en scen spelar frun piano och sjunger en Neil Young-låt medan mannen ligger i sängen och det här blir enda gången de blir riktigt känslosamma och öppna mot varandra. Det var även en scen som visade på musikens kraft att beröra.

Betyget blir en stark trea till denna mycket märkliga men vackra film.

3+/5

Om visningen: Den här visningen hade tyvärr flyttats från trevliga Grand 1 till Klarabiografen i Kulturhuset. Fast det gjorde inte så mycket. Förra året så jag filmen Natural Selection här och det som är bra med Klarabiografen och som jag nu kom ihåg är att man fattat att folk inte vill sitta och trängas som sardiner som på ekonomiklass på ett flyg. Här är det är stora fåtöljer och väl tilltaget med utrymme både för fötterna och framförallt åt sidorna så man slipper sitta och armbåga varandra. Det är inte egna armstöd som på Filmstaden i Råsunda men de är riktigt breda. Trevligt.

När jag kommer till biografen så går precis han som ska kolla min biljett iväg. Jag väntar ett tag men går sen in och tar en plats. Jag vet ju att jag har biljett (och medlemskort!), haha. Eftersom ingen kontrollerade min biljett så tar jag det säkra före det osäkra och frågar den person jag sätter mig bredvid om jag har kommit till rätt film. ”Ja, det har du, annars hade du inte kommit in!”. ”Ja, jo, just det, fast det stod ingen där just när jag… ja, ok då, jag smet in! Men jag har både biljett och medlemskort, jag lovar”.

Under de första 5-10 minuterna av filmen (inte reklamen utan filmen har alltså börjat) så droppar det in folk hela tiden som förvirrade går omkring i mörkret för att hitta en plats. Kanske hade de missat flytten från Grand och fick springa därifrån? Efter kanske 25 minuter kommer den sista personen. Förstår inte riktigt hur man tänker då? Bredvid mig sitter en kvinna som verkar ha haft problem med halsen. Hon sitter ständigt och sväljer, hmmar och harklar sig för att mot slutet brista ut i en skön hostningsattack under en tyst scen. Stackars människa. Och konstigt nog störde det inte mig så mycket. Det kan bero på att jag själv fick rethosta i en fullsatt biosalong i slutet av Million Dollar Baby under den mest känslosamma och tysta scenen.