Sameblod (2016)

En kort tankeströmsrecension av Amanda Kernells Sameblod följer nu.

Det är rörande, gripande och jobbigt. Det var så här det var. Barnuppfostran medelst smisk med riset.

Det är en helt förståelig reaktion att vilja fly. Till Uppsala, till en dans i andra kläder.

De scener som utspelar sig i nutid innehåller samma fördomar som fanns i dåtiden. Samerna lever om och kör med fyrhjulingar. Ska de inte vara naturmänniskor?

Lärarinnan säger till elverna:

”Ni måste vara kvar här uppe. Annars dör ni ut. Ni klarar er inte i stan. Era hjärnor är inte tillräckligt avancerade”.

Jomensåatt.

Ah. Jag hade velat ha mer. Jag tycker filmen är lite för kort. Det känns som att vissa bitar saknas. En känsla av tid, hur lång tid som har passerat mellan dåtid och nutid. Jag hade velat ha en liten del om huvudpersonen som vuxen kanske, lite som i Moonlight med tre delar. Nu var det bara barndom och ålderdom och då blev det inte sömlöst.

Jag upptäcker nu att filmen på tyska fått titeln Das Mädchen aus dem Norden och denna poster. Wtf?!