I lördags hade Filmspanarna en specialinsatt extraträff där vi såg den svenska fantasyfilmen Cirkeln, som bygger på Sara Bergmark Elfgrens och Mats Strandbergs häxtraordinary roman med samma namn. Inte nog med det. Efter filmen sammanstrålade vi med den ena halvan av författarduon för ett fikasnack.
Cirkeln utspelar sig i den lilla bruksorten Engelsfors. I fokus är sex tonårstjejer som egentligen inte har något gemensamt, snarare tvärtom, men det visar snart att något binder dem samman. Mystiska och otäcka saker sker i Engelsfors och under en natt finner de sig samlade vid den gamla och övergivna dansbanan utan att de själva vet hur de hamnade där.
Jag kastar in en brasklapp det första jag gör: jag har inte läst böckerna i Engelsfors-serien. Att jag kallar detta faktum för en brasklapp beror på att jag nämligen tror att jag hade uppskattat filmen mer då. Men det där vet man ju aldrig. En film är ju alltid en film, och en bok är en bok.
Under filmens inledning var jag verkligen med på noterna. De första 5-10 minuterna (scenen med Elias… jag ville se mer med Elias) var riktigt otäcka och med ett suggestivt bildspråk som jag tokgillade. Dessutom bombarderas vi av en ljudmatta som gjorde att det nästan slog lock för öronen (i det här fallet var det något positivt).
Jag gillade hur vi introduceras till de olika huvudpersonerna (eller huvudhäxorna om man så vill). En smart scen var t ex när Vanessa (Miranda Frydman) kom hem och hennes mamma totalt ignorerade henne… trodde Vanessa, för det var hennes häxkraft att kunna göra sig osynlig som började visa sig där. Här knöt filmen klurigt ihop Vanessas vardagsliv och problem hemma med hennes begynnande kraft.
Likadant var det med den mobbade Anna-Karin och hennes kraft att kunna styra andras tankar. Plötsligt kunde hon få sin mamma att baka bullar istället för att röka vid matbordet. Men visst kan bli för många bullar. Var försiktig med vad du önskar dig. Anna-Karin kunde nu även få ihop det med killen som hon tittade på i smyg på skolbussen. Men även om det är ett lätt sätt så är det ju inte rätt sätt.
En av De Utvalda (som tjejerna kallas) heter Rebecka och jag trodde först hon var lärare på skolan i Engelsfors. Man fick se hur hon vaknade på morgonen, klev upp och tog hand om sina barn med orden ”Mamma har jobbat natt, kan ni vara litet tysta”. Jag förstod det som att det var Rebecka som var mamman och hade jobbat natt, så blev jag förvirrad när hon direkt på morgonen skulle iväg och jobba som lärare på skolan. Haha, så man kan missförstå.
Filmens miljöer är helt underbara. Jag älskar övergivna folkparker och gamla gruvor. Just därför blev jag väldigt förtjust i filmens eftertexter.
En sista sak som talade till filmens fördel för min del var musiken, främst en grym montagesekvens till tonerna av Kate Bushs ”Running Up That Hill”. Den påminde mig om två montagescener från Donnie Darko (”Love Will Tear Us Apart” och ”Mad World”). Dessutom fick vi höra ”Keep The Street Empty For Me” med Fever Ray. En väldigt bra låt, som efter vad jag har förstått handlar om att hoppas på tomma vägar utan köer när man ska lämna på dagis. 😉
Nu till filmens problem eller snarare mina problem med filmen. Den är för lång. Den saknar det där riktiga drivet. Många scener kändes utdragna utan att spänningen hölls kvar. Specialeffekterna är överlag bra men jag förstod inte riktigt vad all svart rök, speciellt i slutet, hade där att göra. I slutet tyckte jag också det blev aningen för pampigt. Jag gillade de mindre scenerna mer som t ex när tjejerna börjar upptäcka sina förmågor.
Scenerna när skolans rektor förklarar för tjejerna vad som egentligen pågår, och här kommer vi tillbaka till det här med bok vs film, tyckte jag var ganska trista. I bokform tror jag dessa funkar bättre. Nu blev det högläsningen av det hela tyckte jag, och då läser jag hellre själv.
Jag älskar att den här typen av svensk (genre)film görs och att det satsas stort. Jag försöker tänka på andra svenska filmer i liknande genrar och de enda jag kommer på är Den osynlige (rekommenderas!) och Storm (rekommenderas!). Storm-regissörerna Mårlind och Stein ligger ju för övrigt även bakom tv-serien De drabbade som har många likheter med Cirkeln (och jag tror att Cirkeln faktiskt hade fungerat lika bra eller bättre som tv-serie). Sen finns det ju några skräckisar som exempelvis Psalm 21, Vittra och Frostbiten men det är inte riktigt samma genre.
Så även om inte jag är filmen Cirkelns största fan så hoppas jag den gör succé och banar väg för sina två uppföljare (Nyckeln och Eld) och även för andra liknande filmer.
Efter visningen drog vi spanare till ett fik i närheten där vi träffade Sara Bergmark Elfgren (numera hedersmedlem i Filmspanarna skulle jag säga) för Cirkel-snack och annat snack. Bl a fick vi höra om skådespelande korpar, Benny-hysteri och ett fan som åkt från Belgien (!) för att se filmen på premiären i Sverige. Supertrevligt!
Kolla nu in vad de andra filmspanarna tyckte om Cirkeln. Den perfekta cirkeln eller kanske mer av en häxagon?
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (Go, Jennifer, go!)
The Velvet Café
Jojjenito – om film... 
Vad säger folk?