The Long Goodbye (1973)

En tankeströmsrecension av Robert Altmans The Long Goodbye följer nu.

Filmen börjar med glad jazz och en skylt där det står Hollywood. Sen blir det långsam jazz och en utslagen detektiv (Elliott Gould, ständigt med en cigg i mungipan). Jag noterar märkena på vägen efter tändstickorna.

Det finns en glödande våt värme över filmen. Tjejer är topless.

Är det en Carradine-broder i sängen ovanför Marlowes? Svar: ja, David.

Filmen skildrar ett ruttet Hollywood med en grindvakt som imiterar kända skådisar som James Stewart och Barbara Stanwyck. Det är kanske nån form av flärd men det är en rutten flärd.

Ljuset. Ljuset och hur det liksom skimrar bakom allt. Det lyser in från den varma utsidan.

Skådisen som spelar doktor Verringer, det måste vara han i Magnolia, i baren som pratar med William H. Macy? Svar: ja, Henry Gibson.

Vem är skådisen som spelar Ernest Hemingway-figuren? Jag kan inte placera honom. Irriterande. Ja, irriterande men här är svaret: Sterling Hayden som jag bl a sett som galen militär i Dr. Strangelove.

The Long Goodbye är en speciell film. Den flyter på och påminner lite om PTA:s misslyckande Inherent Vice men är klart bättre.

Och, återigen, vem är skådisen som spelar Roger Wade?? Svar: Sterling Hayden sa jag ju!

Chicken Kiev – Butter Chicken.

Marlowe gillar katter. Inte hundar!

Är det där Arnold Schwarzenegger?!?! Svar: ja!

Det förekommer många referenser till andra filmer. Eller så är det jag som gör dessa kopplingar. När filmen utspelar sig i Mexiko kommer jag att tänka på Michelangelo Antonioni Yrke: Reporter.

Jag gillar Philip Marlowe och hur Elliott Gould spelar honom. Han är reko. Hans motto är ”It’s ok with me”. Fram tills att det inte är ok.