Gå och se

Titel: Gå och se (Иди и смотри)
Regi: Elem Klimov
År: 1985
IMDb | Filmtipset

Det här filmen är ett exempel på en s.k. one-timer, dvs en film som man verkligen gillar, tycker är riktigt bra och sevärd på alla sätt och viss. Men bara en gång. Jag har bara sett den en gång och det var åtta år sen, och det var även då jag skrev recensionen. Jag känner nog inte att jag är redo för en omtitt än.

Efter att ha sett denna film var jag helt slut mentalt. Den efterlämnade verkligen spår. Filmen utspelas under andra världskriget (1943) i Vitryssland, där vi får följa pojken Floria (typ 15 år kanske) som lämnar sin familj för att ta värvning i partisanarmén för att strida mot nazisterna.

Pust, vilken film! Det här var bland det jobbigaste jag har sett. Jag visste inte vad jag hade att vänta mig till en början, även om jag hade hört en hel del om filmen. Inledningen var väl inte helt klockren och lite trög. Men från det ögonblick då galenskapen bryter ut, dvs när Floria blir döv under de sanslösa scenerna under flygbombattacken, så infann sig en märkligt skrämmande känsla. Jag tror aldrig jag har sett en karaktär förändras så mycket i en film. Jag tror inte jag har sett nån se så rädd ut. Rädd på riktigt dessutom, för Florias rädsla kändes inte spelad i vissa scener. Han ser helt förstörd ut, stackaren. Skräckslagen.

Delar av filmen är surrealistiska, bl a med en stork som vandrar omkring mitt i galenskapen, och bidrog till den märkliga känslan. Fotot var speciellt. Bitvis är det grynigt, nästan i Dogma-stil. Sen är det vissa scener som var helt sanslösa. Jag vet inte hur cinematografen filmfotografen (Aleksej Rodionov) har gjort, men skärpedjupet var bitvis grymt. Han måste ha använda nån typ av dubbla linser, eller nåt. Ni som har sett filmen, la ni märke till vissa scener där man såg en närbild på ansiktet på en person täcka ungefär halva bilden, och i bakgrunden, långt bak i bilden, var det ändå skarpt och man kunde se vad som hände där? Hur som helst, det var skickligt gjort.

Hela slutet av filmen är en enda lång plågsam demonstration om hur grymt krig kan vara och vilka monster som det skapar. Jag kände mig på nåt sätt hypnotiserad här och satt liksom som ett fån fram till att det hela var slut, och jag kunde pusta ut och inse att jag hade sett nåt speciellt. Återigen, ni som har sett filmen, la ni märke till slutscenerna då årstiden ändras när kameran färdas genom skogen (plötsligt är det snö!). Det blir snudd på högsta betyg till filmen men femman hindras av att det tog lite för lång tid för mig att komma in i filmen plus att det fanns ytterligare något parti då intensiteten sjönk lite lite lite.

4+/5