Den sjunde kontinenten

Fiffis filmtajm postade en sågning av den här ångestrullen och jag kände att det kunde vara lämpligt att dela med mig av mina åsikter. Nu har i och för sig dessa åsikter nästan sju år på nacken men ändå. 😉 Min recension kunde först läsas på Filmsnack.se i april 2004. Observera att även det som är skrivet inom spoilermarkeringar är skrivet då för drygt sju år sen.

Handlingen i en mening: En familj i Österrike med ett monotont liv beslutar sig för att bryta upp.

Den sjunde kontinenten gav en märklig känsla av tristess, obehag och upprymdhet. Den är inte helt lätt att ta till sig till en början. Den växte lite efter att jag tänkt igenom den, men inte mer än till en stark trea. Filmen är annorlunda klippt och det var bildlösningar som man inte är van vid. I stället för att visa människan visar regissören Michael Haneke de materiella sakerna som vi använder i vår (monotona) vardag: tandborstar, tallrikar, bestick, flingor, tv-apparater, kassaapparater, sedlar som byter ägare, matvaror som inhandlas, etc. Nåja, efter ett tag får också skådisarna visa vad de kan, och det gör de bra.

Slutbetyg: En intressant och annorlunda film, men bättre filmupplevelser har jag haft.

PS. Jag kände att jag ville skriva lite mer, men måste då avslöja lite om vad som händer, så om ni läser här så får ni skylla er själva… Markera texten innanför spoilermarkeringarna för att läsa.

<spoiler>
Det som familjen menade med att bryta upp visar sig vara att alla (mamma, pappa och dotter) ska ta livet av sig. Alla tre är med på detta beslut och inte är upprörda utan beter sig relativt lugnt och sansat fram till en viss händelse. Tyckte detta var ganska intressant och jag antar att det ska finnas nån sorts symbolik här. Saken är den att de inte vill lämna efter sig nånting när de är döda, så allt som de äger förstör de. Detta inkluderar att spola ner pengar i toaletten, klippa sönder foton i album, klippa sönder alla kläder, förstöra all inredning i huset, etc. I den här processen deltar även dottern som t ex river sönder sina egna teckningar, och hon gör det till synes metodiskt och lugnt. Men, när pappan med en slägga krossar deras akvarium och alltså tar död på fiskarna blir det för mycket för dottern som bryter samman och börjar gråta. Kanske tycker hon fiskarna ska få leva eller så inser hon vad de själva är på väg att göra.

Kan tillägga att det som gjorde mig upprymd var den långa sekvens som visar hur de förstör inredningen (soffor, bokhyllor, byråer, osv.). Denna pågår i kanske 10 minuter och var av nån anledning upplyftande och lite rolig. Påminde mig lite grann om slutet i Antonionis Zabriskie Point där de spränger spisar, bokhyllor och kylskåp i slow-motion i fem minuter.
</spoiler>