Himlen är oskyldigt blå

Ok. Så skulle jag säga om jag blev tvungen att beskriva Himlen är oskyldigt blå med ett ord. Det finns en del roliga och bra stunder. Det finns en del mindre bra partier. Jag tyckte inte Björn Kjellman riktigt funkade som alkad farsa till Bill Skarsgård. Miljöerna är sköna med sin 70-talskänsla i kläder, prylar och musik. Det är en del naket, lite sex. Sandhamn och Stockholms skärgård är reklam för Sverige känns det som. Dessutom börjar filmen med ett klipp på en 17-årig Björn Borg som intervjuas av Lennart Hylland.

Jag gillar Peter Dalle i rollen som Bills extrapappa som visar sig kanske inte vara så mycket bättre än Skarsgårds riktiga pappa. Dalle driver nämligen en knarkarliga med bas på Sandhamn. Egentligen är filmen är en klassisk uppgång och fall-historia där man skulle kunna, med mycket vilja, säga att Skarsgård spelar en svensk Tony Montana. Slutet blir lite väl utdraget. Sen finns det vissa delar av historien som man inte riktigt fått ihop logiskt kanske men det gör inte så mycket. Helt ok som sagt. Av någon anledning så har filmen, i mina ögon, hyllats lite väl mycket i svenska medier.

3-/5

PS. Om filmen någonsin får biopremiär i USA med titeln The Sky is Innocently Blue så tror jag man blir tvungna att klippa en aning i den där öppningsscenen beroende på det som händer efter Björn Borg-tv-klippet…