10 i topp: Filmer 2024

Jag var med i Shinypodden och pratade om filmåret 2024 i våras. Nu kommer min topp-10-lista även på bloggen, inklusive några bubblare. Shinypodden-avsnitten (två stycken) om 2024 finns att lyssna på på Spotify eller där du lyssnar på poddar.

Jag kom till slut igång och började se ikapp 2024-filmer inför poddningen. Snackisfilm efter snackisfilm kryssades och till slut kände jag mig nöjd. Jag hade sett långt ifrån allt men strecket i sanden måste ju dras nån gång. Efter genomförd poddning så såg jag ytterligare en sex eller sju filmer som  jag hade missat från året.

Håll till godo!

17. Here – En udda Robert Zemeckis-rulle som gav mig en liknande magisk känsla som Cloud Atlas.
16. Caddo Lake – Mysteriefilm med härligt träskiga miljöer på gränsen mellan Louisiana och Texas.
15. Rebel Ridge – Aaron Pierre är perfekt som ett dödligt vapen som dock vill allt annat än slåss.
14. The Brutalist – En episk film av Brady Corbet vars många minuter tickade på oväntat snabbt.
13. A Complete Unknown – En filmfilm av James Mangold där jag inte tröttnar på Timothée.

12. Flow – En härlig found family-film som välförtjänt vann Oscarn för bästa animerade film.
11. Deadpool & Wolverine – Populärkulturell referenshumor i kubik. Och det funkar! Kors i taket.

10. The Greatest Night in Pop
The Greatest Night in Pop
För den underbara bakom kulisserna-känslan och Waylon ”Ain’t no good old boy ever sung in Swahili” Jennings.

9. Good One
Good One

För att jag blev påmind om hur underbart det är att vara ute och vandra i naturen och för att det är en bra film förstås.

8. Nickel Boys
Nickel Boys
För att det annorlunda kameraarbetet faktiskt funkade och att filmen berättade en rörande historia.

7. The Order
The Order
För att det är en filmfilm, dvs en välgjord film med ett gediget hantverk med kompetenta yrkespersoner på varje plats. Dessutom är den spännande och inspelad i underbara utomhusmiljöer.

6. Challengers
Challengers

För att det är en film med ett oerhört driv som ackompanjeras av årets bästa soundtrack av den dynamiska duon Trent Reznor & Atticus Ross.

5. Heretic
Heretic
För att Hugh Grant är underbar i rollen som till synes snäll psykopat och för att spelet mellan de bägge parterna i filmen (Grants rollfigur och de två mormon-tjejerna) är både intressant och spännande.

4. Dune: Part Two
Dune: Part Two

För att det inte blir maffigare än så här på bio. Denis Villenueve, du är kung!

3. A Real Pain
A Real Pain

För att det är en härlig roadmovie som påminde mig om att det är väldigt givande att resa plus att filmen blandar en mysig humor med djupaste allvar.

2. Conclave
Conclave

För att årets julfilm som jag väljer ut för familjen blev en succé. Ett kammarspel om ett påveval som utvecklar sig till en sorts mysteriedeckare.

1. Civil War
Civil War
För att det är en otroligt intensiv film som skulle kunna vara en dokumentär inom kort och för De La Soul förstås. Alex Garland levererar igen!

 

Sen tidigare har Fripps filmrevyer och Fiffis filmtajm listat sina 2024-favoriter. Podden Snacka om film (med Steffo & Fiffi) har också avhandlat sina favoriter muntligt.

Good One (2024)

Jag tror jag inför en ny kategori filmer på bloggen: vandringsfilm. Det är en typ av filmer som jag uppskattar. Det handlar om människor som ger sig ut på vandring, kanske för att komma över en förlust, kanske för att bearbeta nåt problem (beroende av olika slag), eller kanske bara för att de gillar att vandra. Det är en form av roadmovie men utan väg och bil där vägen är målet och målet brukar vara att hitta sig själv.

Good One handlar om kompisarna Chris (James Le Gros) och Matt (Danny McCarthy) som ska ut och vandra med sina barn. Men Matts son är inte sugen på att hänga med (orsaken får vi reda på så småningom) så det blir bara Chris, Matt och Chris dotter Sam (Lily Collias).

Filmen är en typisk american independent-film som skulle passa perfekt på Stockholm Filmfestival. Ja, faktum är att den visades där i höstas.

Jag blev påmind om hur underbart det är att vara ute och vandra i naturen. Man har bara en sak att tänka på: äventyret. Man vet inte vad som väntar bakom nästa krök. Och istället för att lyssna på en podcast lyssnar man på skogens sus, den strömmande bäcken och fåglarna som kvittrar. Det är mental avslappning.

Apropå vandring och att vara ute i naturen så gillar jag att filmen inte ryggar för det här med kiss och bajs och även mens. Det är ju inget man bara slutar med för att man är ute i naturen.

Nu handlar filmen förstås inte om hur trevligt det är att vandra. Well, inte bara. Chris och Matt är gamla vänner men ändå ganska olika. Bägge har lite trassliga familjeliv, skilsmässor och sånt. De pikar varandra mest hela tiden och jag känner att det kommer komma nån form av urladdning. Sam håller sig i bakgrunden och framstår som den mest mogna i gruppen.

Det är nånting med dynamiken i gruppen som känns aningen obehaglig. Två karlar och så en ung tjej ute helt ensamma i vildmarken. Det är kanske inte så konstigt att tankarna går åt ett visst håll. Men filmen tar inte riktigt den vägen. Ja, fram tills att den typ gör det. Och då blev jag besviken, och på nåt sätt blev jag besviken både på Matt och Chris men även på filmen. Men livet är som det är. Jag undrar vem Sam är mest besviken på, Matt eller sin pappa.

Efter det som händer händer så gillade jag hur filmen visuellt skildrar den nya dynamiken som uppstått i gruppen. Inte mycket sägs rent verbalt men regissör India Donaldson visar med bilder vad som pågår.

Slutligen: när man är ute och vandrar så vill man vara ensam på sin lägerplats. Det är en big no-no att stövla in på en plats där några andra redan slagit läger. Man kan möjligen stanna och prata ett tag men sen får man allt hitta sin egen plats.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Fyra andra vandringsfilmer som jag skrivit om: Wild, Wildlike, Tracks och Walking Out.