Cykeltjuven

Titel: Cykeltjuven (Ladri di biciclette)
Regi: Vittorio De Sica
År: 1948
IMDb | Filmtipset

Cykeltjuven är den italienska neorealismens mest kända film (väl?) och regisserad av Vittorio De Sicas. Den handlar om den fattige familjeförsörjaren och pappan, Antonio, som äntligen har fått ett jobb med att sätta upp affischer. För att få jobbet krävdes en cykel, vilket man lyckats skaffa genom att pantsätta familjens lakan. Första arbetsdagen blir dock cykeln stulen vilket leder till att Antonio och sonen Bruno ger sig ut på en desperat jakt för att leta efter cykeln.

Mjaha, ytterligare en klassiker/milstolpe som jag inte riktigt tycker lever upp till sitt rykte. Filmen är i och för sig välgjord med utmärkta skådespelare och en bitvis gripande historia. Men tyvärr var det på nåt sätt som dessa olika delar inte var bra samtidigt. Historien blir gripande först mot slutet men vägen dit tyckte jag var lite för lång. För sin tid kanske den stack ut lite med sin realism, var en milstolpe osv, men idag tycker jag den inte känns så speciell. Fast notera att jag tycker det är en bra film. Recensionen kan verka negativ men det blir ju så när det handlar om en så omtalad och uppskattad film som man själv kanske uppskattade, men inte lika mycket som andra.

Det hela påminner om hur jag kände inför den franska nya vågen-filmen De 400 slagen. Inte heller då tyckte jag filmen jag såg var nåt speciellt. Båda dessa filmer tycker jag inte tar ut svängarna ordentligt och de (speciellt De 400 slagen) känns lite bleka. Fast mot slutet lyfter båda filmerna, speciellt Cykeltjuven som sista kvarten eller så är riktigt bra och pappans desperation skildras klockrent. Det blir en trea med ett plus i kanten till Cykeltjuven. Bäst är skildringen av hur ett jobb betyder så mycket, speciellt om man inte har nåt.

3+/5

PS. Under filmen blev jag väldigt trött, och då är den klassiska frågan: blev jag trött för att jag tyckte filmen var seg, eller tyckte jag filmen var seg just för att jag var trött?