Titel: Tire-au-flanc 62 (Lätting i lumpen)
Regi: Claude de Givray, François Truffaut
År: 1960
IMDb | Filmtipset

För ett tag sen hade SVT en fransk filmvecka med en kvintett franska nya vågen-filmer. Jag lyckades spela in två av dem och nu har jag sett den första. Något överraskande visade det sig vara en fjantig jönskomedi. Men det är väl som nån nämnde på ett filmforum: Nouvelle vague handlade inte främst om genre utan om känsla, inspelningsteknik, attityd. Den svenska titeln på filmen, Lätting i lumpen, antyder att det är något av en buskis. Och ja, det är väl en ganska bra beskrivning.

Tydligen är det en sorts remake på en Jean Renoir-rulle från 1928; Tire au flanc som den heter i original betyder tydligen latmask, slöfock, nån som försöker komma undan sina arbetsuppgifter. Nä, jobba hårt är väl inget rekryterna som ska göra lumpen som vi möter i filmen är så sugna på. Manus i filmen saknas i princip. Vad vi får se är en serie osammanhängande buskissketcher. Nån sorts huvudperson är en överklasstönt (Christian de Tillière) som är helt felplacerad i det militära. Man kan säga så här: han får det jobbigt.

Under filmens gång tänker jag en del på Woody Allen eller Monty Python. Det förekommer en hel del fantasifullt berättande, kreativ klippning, en lekfullhet som skulle kunna vara mysig men som för mig bara är tröttsam. Det känns bara som nån jobbig unge som hoppar upp och ner och skriker ”titta på mig, titta på mig, jag är superrolig och helt galen, fan vad rolig jag är!”.

Problemet är att det inte är roligt. Bara tramsigt. Jag vet inte, fanns det nåt som var bra i filmen? Förmodligen hade jag uppskattat filmen betydligt mer om jag sett den när den kom på 60-talet då den har en del annorlunda filmiska grepp. Men, tyvärr, nu känns den som en riktigt daterad komedi. En fransk Repmånad med en fransk Stig Helmer. Nej, sorry, franska nya vågen, om det här är vad ni har att erbjuda så är jag inte ett fan.

2-/5

PS. Filmnördklubben noterar: Under filmen ritar ett flygplan en text i himlen. ”Cahiers du cinéma” skriver planet och detta är alltså namnet på det franska filmmagasin som många av nya vågen-regissörerna var skribenter i.