The Zone of Interest (2023)

20 juni, 2024 4 kommentarer

Jag undrar om inte The Zone of Interest är sån där film som man bara ser en gång. Det räcker liksom. En titt gjorde i alla fall tillräckligt med avtryck (intryck?) för min del. En omtalad detalj kring filmen är ljudet, och det är fantastiskt… obehagligt. Mer om det senare.

Det hela inleds i ett grönskande sommarparadis. En familj sitter i gröngräset längs med floden och njuter av årstiden. Man plockar hallon varefter man strosar hemåt. Hem till vad? Ja, till en vacker villa precis utanför murarna till koncentrationslägret Auschwitz förstås. Familjen består av lägerchefen Rudolf Höss (Christian Friedel), frun Hedwig (Sandra Hüller), barn och en hund.

Filmens handlingen är egentligen ganska banal. Det handlar om vardagsliv för familjen Höss. Trädgården ska skötas om, Hedwigs mor kommer på besök, Rudolf har jobbmöten med nya leverantörer, Hedwig provar vackra pälsar, etc. En bit in i filmen blir Rudolf förflyttad. Åh, vad jobbigt, måste vi flytta från vår vackra villa nu i paradiset, tycker Hedwig.

Mm, men verkligheten sipprar ju in hela tiden, i alla fall för oss tittare, och det har den gjort från första minuten. Det är ljuden. Hela tiden hörs ett dovt brummande, brinnande ljud. Är det ugnarna tro? I bakgrunden hörs skrik och pistolskott och tuff-tuffet från ångloket med den nya leveransen.

Då och då förekommer det nåt som jag inledningsvis tolkade som surrealistiska drömsekvenser där vi får se en flicka trycka in vad som verkar vara äpplen i en lerhög. Musiken eller ljudbilden kanske är mer rätt, av Mica Levi, var helt underbar under dessa sekvenser. Trollbindande och jag satt som ett fån.

Jag insåg senare att det var filmat med nån typ av nattkamera vilket gjorde att det blev en sorts inverterat svartvit bild. En stund senare fick vi se flickan komma hem efter sina nattliga äventyr och då insåg jag också att det hon pysslade med var att lägga ut mat åt fångarna.

Jag skulle kunna skriva mer om filmen. Om Hedwigs mamma som inte klarar av att stanna kvar. Om Rudolf som får en fysisk reaktion då verkligheten kommer ikapp honom. Men jag orkar inte det just nu.

Jag tyckte The Zone of Interest var en förhäxande film, en ytterst kall och obehaglig film. Jag vill absolut inte ha den osedd men jag vet inte om jag vill se om den nån gång. Nu ser jag i och för sig väldigt sällan om filmer i vanliga fall ändå.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Historisk film, Recension Tagged with , , , , , , , , , , ,

Det vita bandet

26 september, 2010 Lämna en kommentar

Titel: Det vita bandet (Das weisse Band – Eine deutsche Kindergeschichte)
Regi: Michael Haneke
År: 2009
IMDb | Filmtipset

Den här recensionen kunde först läsas på Filmsnack.se i januari 2010.

Oj. Tyngden av Hanekes svartvita ”ångestrulle” Det vita bandet gav till slut resultat. Det är skarpt, kompromisslöst, aningen arty-farty men ack så bra. Det råder en kuslig stämning i byn som filmen utspelas i. Filmen har en hypnotisk, suggestiv nerv. Scenerna är intensiva. Jag tror det är en kombination av grymt skådespel, det svartvita fotot samt Hanekes statiskt betraktande kamera. Bitvis satt jag helt fängslad, vilket är ett bra betyg till filmen speciellt med tanke på debaclet i början (se PS:et).

Förutom att filmens yttre (foto, skådespel, etc) är skickligt utfört så finns det givetvis en hel del annat att tänka på efteråt. Filmen utspelas precis innan första världskrigets utbrott i en tysk lantbruksby. Byns barn kommer när de blir vuxna vara en del av det nazistiska Tyskland. Jag vet inte om Haneke försöker sig på nån sorts förklaring till det eller om det är en mer allmän betraktelse över hur ondska föds och närs. Sträng kristen uppfostran verkar i alla fall inte ha nåt gott med sig, enligt Haneke (?). Förutom detta så har vi förstås frågan ”vem gjorde det?” också.

Kanske har det använts för ofta, men elaka barn på film brukar vara otäckt. Det är det även här. Dessutom gör barnskådisarna rent strålande prestationer. Haneke måste ha letat ganska länge efter rätt barn, med rätt utseende. När det gäller det otäcka i filmen så visas egentligen inget, men det görs ändå tydligt genom det vi får se och det vi inte får se. Vissa sekvenser och teman i filmen gav mig Ingmar Bergman-vibbar, positiva vibbar alltså. Det är en väldigt elegant film. För att uppskatta den bör man också vara ganska alert då det är ganska många karaktärer att hålla reda på.

Allt är inte mörker i filmen: t ex när prästens yngste son ger honom fågeln som ersättning för den fågel som dottern dödade eller historien med läraren och den unga barnflickan. Mmm, nu ett tag efteråt så känns filmen nästan episk, och det är svårt att inte dra paralleller mellan vad som händer i filmen och vad som hände i tysk historia från första världskrigets start. Det är en ganska lång film men den kändes inte lång alls. Det vita bandet rekommenderas verkligen; lyssna inte på de som kallar den för en ångestrulle.

4/5

PS. För första gången någonsin så gick jag ut ur en biosalong under en visning. Ja, jag tror faktiskt det var första gången. Den tydligen inkompetenta personalen hade när filmen väl drog igång i ett bredare format efter reklamen missat att dra isär ett draperi. Sidorna på duken, typ två meter på vardera sida, var täckta av svart tyg. Ungefär tio sekunder efter att jag återkommit så drogs de svarta skynkena isär och pensionärerna bakom mig kommenterade att ”jaha, jag tyckte väl att det var nåt fel”. Jag kan väl tillägga att förutom mig själv så var endast svenske veteranskådisen Sten Ljunggren samt ett tjugotal seniorer från föreningen Svenska Cineastpensionärer närvarande. Själv satt jag helt ensam på rad tre. Skönt, haha. Detta drama utspelade sig på biografen Zita i Stockholm.

Arkiverad under Betyg 4, Drama, Film, Recension Tagged with , , , , ,