En man som heter Ove (2015)

Varje jul på annandagen så drar jag med min familj för att avnjuta en noga utvald film på bio. Det är inte helt lätt att välja film. Det ska helst vara nåt som passar alla, vilket ibland kan innebära att det inte passar nån. Ibland är valet lätt. Om en folklig svensk film får premiär på juldagen så blir det den. Det är inte svårare än så. Några exempel på såna svenska filmer som jag valt: Masjävlar, Arn – Tempelriddaren, Simon och ekarna, Himlen är oskyldigt blå och Hundraåringen. Här får man ju säga att Masjävlar var en jävla lyckträff.

”Du jobbar med daataa”.

Andra år har det det blivit matinéaction i form av Sagan om ringen-filmerna, King Kong (hmm, ja, den var nog lite väl låååång tyckte en del) eller Australia.

Några lite mer smala val har varit The Imaginarium of Doctor Parnassus (ingen succé) och förra årets Pride (godkänt).

I år var valet lätt. Vi skulle givetvis få stifta bekantskap med en man som heter Ove i form av Rolf Lassgårds ganska hajpade rollgestaltning.

Om vi börjar med Lassgård så levererar han. Jag har alltid gillat honom som skådis. Jag tycker han har nåt. Jag gillar t ex Lassgård i de två Jägarna-filmerna och i Wallander-tv-filmen Villospår.

I En man som heter Ove spelar han en änkling som i sin sorg efter frun blivit allt mer besatt av att hålla ordning i radhuslängan. När han dessutom får sparken från jobbet försöker han dessutom ta livet av sig men blir ständigt avbruten av sina irriterande grannar, som oftast behöver hjälp. Varje gång avbryter Ove motvilligt sina självmordsförsök för att ordna upp saker och ting för folk som har ställt till det. Jag kan inte låta bli att gilla denna svarta humor (galghumor, ehe).

En dag anländer den iranska invandrartjejen Parvaneh (härligt spelad av Bahar Pars) med sin familj (svensk toffelman och två barn och ett på väg) och de ska bo i grannhuset. Det visar sig att Parvaneh är den enda som kan få Ove att vakna upp och faktiskt fundera på vad han håller på med.

Blandat med nutida Ove får vi även återblickar på Oves liv som liten grabb och ung vuxen då han träffar sin fru Sonja (spelad av Helena Bergström-look-aliken Ida Engvoll).

Hmm, ja, det som funkar för mig är den nutida Ove med Lassgård i högform. Enradarna sprutar ur honom och jag tycker han är gnälligt (gnällitch?) rolig. När Parvaneh ryter till får han dock fart under fötterna. Jag gillar samspelet mellan Parvaneh och Ove. Det finns nåt här som är rörande.

Tyvärr sjunker filmen när återblickarna på Oves tidigare liv kör igång. Skådisen som gör Ove är blek. Jag orkar inte ens leta upp vad han heter. Sorry. Jag saknade Lassgård under dessa återblickar.

Dagen innan vi såg En man som heter Ove – jag tror det var på juldagen i alla fall – så visade SVT Sune på bilsemester. Jag såg delar av den filmen. Den var usel och den regisserades av Hannes Holm. Gissa vem som regisserade En man som heter Ove? Japp, Hannes Holm. Jag blev direkt orolig när jag insåg detta. Sune på bilsemester är bara en serie tråkiga sketcher sammansatta till en ”film”. Ungefär som Sällskapsresan (fast där är åtminstone några av sketcherna lite roliga).

Filmen om Ove har till viss del samma problem som Sune-filmen hade. Det är en serie sketcher som väldigt löst länkas samman i manus. I slutet av filmen sker allt lite för snabbt. Jag tycker inte man får nåt avgörande ögonblick där allt ska avgöras. Det finns liksom inga stakes, ingen spänning. Lassgård höjer dock betyget till nästan godkänt.

PS. Är det bara jag som tror att katten var Sonja reinkarnerad? DS.