En fransk skådespelerska (Emmanuelle Riva) har en 24-timmarsaffär med en japan (Eiji Okada) i Hiroshima. De första 15 minuterna i den här filmen är horribla. Det är pretentiöst dravel i dess värsta betydelse. Höguppläsning av svammelmonolog samtidigt som vi får se bilder av ett atombombsdrabbat Hiroshima. Bilder som i sig är snygga och gripande, men det hjälper inte — alls. Jag tappar fullständigt tron på filmen och befarar att hela filmen ska vara i den här stilen. Efter den första zombie-kvarten blir det lyckligtvis mer film av filmen.

Annars: skådisarna är snygga, båda två. Bilderna är stilrena. Nattbilderna av Hiroshima är fantastiska. Berättandet är klart intressant och filmen är enkelt flytande (efter den första kvarten). Lätt hoppar man mellan de två älskande i Hiroshima och skådespelerskans historia i Frankrike i slutet av kriget. Klippningen och hur det hela berättas känns fräsch — och ibland jobbig. Mot slutet ballar det tyvärr ur lite igen. Filmen blir svamlig. De två skådisarna spelar som om de vore på en teaterscen med en publik som tittar. Vissa scener känns ändå briljanta på avstånd. Men i slutändan: nej.