The Brood
13 juli, 2011 6 kommentarer
Obs! Om ni inte gillar spoilers av nåt slag ska ni nog inte läsa PS:et efter recensionen.
Av nån anledning hade jag fått för mig att det skulle vara en ren b-film. Det visade sig att The Brood var oväntat välgjord. Själva historien är väl lite väl vrickad, à la tidig Cronenberg, och hänger kanske inte riktigt ihop i slutändan. Huvudpersoner är Frank (Art Hindle), hans fru Nola (Samantha Eggar) och terapeuten Raglan (Oliver Reed). Nola behandlas på anstalten Summerfree av Raglan som använder väääldigt märkliga metoder. Efter att Frank och Nolas dotter besökt Nola på Summerfree upptäcker Frank att dottern misshandlats och försöker ta reda på vad som har hänt.
Filmen innehåller en av de bästa mördarfigurer som jag har sett. Riktigt nasty är de, de små filurerna. Oliver Reed är riktigt bra som terapeuten. Och Cronenberg känner man igen då det förekommer en del människokroppsäckel.
Jag älskar miljöerna i filmen. Scenografin är stilren med härliga färger, möbler och kläder. 70-talskänslan är snygg. Fotot är klockrent. Tillsammans med riktigt bra musik av Howard Shore skapas en bra stämning. Musiken får till spänning utan att vara överdriven. Hela filmen har faktiskt en lite obehaglig stämning, en känsla av att nånting är väldigt fel. Dessutom slipper vi de standardmässiga hoppscenerna. Däremot hoppar jag till rejält en gång just pga av stämningen:
<spoiler>När Frank mot slutet av filmen öppnar dörren och tittar efter om nån är där ute eftersom han har hört ett ljud och en patient från Summerfree (Mike från inledningsscenen) plötsligt dyker in i bild från höger.</spoiler>
Om jag minns rätt så är hela den scenen utan musik. Istället förlitar man sig på den tidigare uppbyggda stämningen och kameraarbetet under scenens gång. Och i själva verket är det frånvaron av musiken som gör att man sitter spänd.
Medan jag såg filmen förstod jag inte riktigt varför Raglan egentligen gjorde det han gjorde. Lite reflektioner och läsning på nätet gjorde dock att jag fick ihop historien. Raglans metod går ut på att hans patienter kan frigöra sig från sina problem (ångest, ilska, rädslor mm) genom att dessa via en märklig vetenskap manifesterar sig i form av fysiska missbildningar på patientens kroppp. Ja, haha, typiskt Cronenberg. Problemet är att i fallet Nola <spoiler>så skapas små muterade människor som via Nolas psyke mördar de personer hon hyser agg mot.</spoiler> Hehe, ja, verkligen helt vrickat. Nära fyran.






PS. Medan jag såg filmen kom jag att tänka på Aphex Twins låt Come To Daddy med tillhörande bilder och världens läskigaste video. Det var nåt med de läbbiga muterade dvärgbarnen i The Brood, alla lika till utseendet och klädda på samma sätt, som gav samma typ av obehagskänslor av att nåt bara är fel.
















Bra film och bra recension. Usch ja det är en riktigt obehaglig musikvideo. Även jag gillade kläderna och miljöerna. Scenen på skolan var obehaglig och tog mig aningen på sängen trots att man kunde räkna ut vad som skulle ske.
Är sjukt peppad på den här och håller mig borta från din text helt tills jag sett den själv (blev skrämd redan i den inledande meningen)… 🙂
filmitch: Tack. Ja, den där Come To Daddy-videon blir jag lika rädd av varje gång (vet inte om det är ungarna eller mamman som kommer ut ur teven som är läskigast).Förresten, kom på nu att du väl är lärare? He, förstår att skol-scenen kan vara lite obehaglig att se med tanke på det. 😉 Men du har rätt, den är läbbig.
Plox: Ah, kul. Då ser jag fram emot recension.Förresten, om nån tycker sig ha sett en recension av The Brood på bloggen tidigare så beror det på att jag postade samma recension i december förra året och nu en gång till av misstag. Skyller på att jag behöver semester. 😉 Men det var en ganska bra film så det bjuder jag på.
Tja, det är kanske de där miljöerna och fotot som jag heller inte fastnade lika mycket för
Mm, ja, det var ju det som lyfte filmen för mig. Då förstår jag att det inte blev toppbetyg.