Kunskapskanalen – Film om film: Bergman och filmen

Titel: 3 dokumentärer om film, teater, Fårö och livet (Bergman Island)

Först ut är den del där Marie Nyreröd och Ingmar Bergman samtalar om film.

Bergman är fascinerande att lyssna på. Han har ett sätt att dra in både intervjuaren och tittaren. Han vet liksom att intervjun är en show. Intervjuaren Marie Nyreröd dras med och Bergman flirtar hejdlöst med henne, t ex när Bergman visar hur Sjöström läxade upp honom på Filmstaden i Råsunda. Flirtade gjorde även Bibi Andersson, fast med Victor Sjöström under inspelningen av Smultronstället för att få honom på bättre humör (på order av Bergman).

Bergman håller Persona och Viskningar och rop som sina bästa filmer. Utan att förhäva sig vill han göra gällande att i dessa filmer så har han utnyttjat filmmediet till det yttersta, och även sig själv. Jag håller med. Nattvardsgästerna är också en film som ligger Bergman nära om hjärtat. En kompromisslös film enligt Bergman. Det skugglösa fotot säga vara nyskapande.

Bergman är sanslöst självfixerad och lämnar ut sig själv, han roas av att såga sig själv och påpeka hur okunnig och usel han var i början av sin karriär. Han är helt enkelt en egenkär, paranoid, räddhågsen människa som är bra på att transformera detta till t ex en film. Jag känner igen detta från Laterna Magica som jag läste för några år sen.



Kul att höra: Såsom i en spegel, Nattvardsgästerna och Tystnaden är inte alls en trilogi om Guds tystnad enligt Bergman. Bergman kan överhuvudtaget inte hitta något som kopplar ihop de tre filmerna. Men det var populärt på den tiden att tala om trilogier (och är väl det fortfarande). Likadant är det med Viskningar och rop som man får höra Bergman på 70-talet säga att den visst handlar om hans mamma uppdelad i fyra personer. Nu säger han att det bara var trams. Istället började det med att Bergman fick en bild i sin huvud av tre eller fyra vitklädda kvinnor i ett rött rum. I vilket fall så är det en fantastisk film.

Det var även kul att höra om hur Bergman fick göra en film hos producenten Lorents Marmstedt efter att ha blivit sparkad av SF. Vilket han var väldigt tacksam för. Alltså inte att han fick sparken. Lustigt också om hur Sommarnattens leende gjorde succé i Cannes utan att Bergman ens visste om att den visade där (kan vara en skröna).

Nästan lite sorgligt blir det när Bergman berättar att om det är något han har saknat så är det en yrkesmässig motpart som kritiskt och ärligt kunnat säga vad han/hon tycker om ett manus eller en film. Nu har det varit Bergman själv vilket han i och för sig har eftersträvat på ett sätt. Men ändå har han saknat ett samarbete. Samarbetet med Sven Nykvist är dock något Bergman högaktar även om det kanske mer handlade om ett operativt samarbete, om man säger så.