10 i topp: Filmer 1992

1992Jaha, dags för ett nytt år. 1992. När jag började kolla in filmer från det här året så insåg jag att jag nog har lite av en blind fläck vad gäller tidiga 90-talsfilmer. Det är väl främst amerikanska filmer jag tänker på, även om jag förmodligen har ännu sämre koll på resten av världen. Jag tittade på andras listor på nätet och stämde av vad andra tyckte om 1992. Det flesta filmer hade jag förstås hört talas om men antingen inte sett eller sett för eeeeevigheter sen. De filmer som jag till slut hittade och bestämde mig för kändes ganska så jämnbra och skulle nästan ha kunnat placera sig på vilken plats som helst på listan.

Men då kör vi!

 

10. Singles
Singles
Denna Cameron Crowe-film hamnar på listan nästan enbart för att jag såg den på bio när jag pluggade i Uppsala. Då var filmen het. Det var Seattle, det var grunge, det var Matt Dillon och Bridget Fonda. Quiz: Identifiera mannen till höger.

9. A Few Good Men
A Few Good Men

Rättegångsfilmer är alltid bra, i alla fall om man kan hantera sanningen. Jack Nicholson dominerar. Cruise är mest gullig, precis som Demi. Code red!

8. The Crying Game
The Crying Game
Ytterligare en film som sågs på bio i Uppsala. Eftersom det här var innan Internet och nästan innan spoiler existerade som begrepp (känns det som nu i alla fall) så kom filmens twist som en smärre chock precis som för rollfiguren spelad av Stephen Rea.

7. Passion Fish
Passion Fish
En trevlig John Sayles-film klämmer sig in på plats sju. Donnie Darkos mamma (Mary McDonnell) spelar rullstolsbunden (nybliven i det tillståndet efter en olycka) bitch som behöver muntras upp. Till hennes räddning kommer till slut sköterskan Alfre Woodard.

6. Alien 3
Alien 3

Alien i kubik blir ibland utskälld men jag tycker den är riktigt bra. Undvik dock den förlängda s.k. Assembly Cut.

5. Howards End
Howards End
Brittiskt kostymdrama med Anthony Hopkins och Emma Thompson kan ju inte gå fel. Dock inte i klass med The Remains of the Day som kom ’93.

4. Twin Peaks: Fire Walk with Me
Twin Peaks: Fire Walk with Me

Lynch är alltid Lynch även när han flummar på som mest. Läskiga tavlor, demonen Bob på nattligt besök, drömsekvenser med apor, änglar, röda draperier, dvärgar och rutigt golv. Japp, it’s Lynch allright!

3. Deep Cover
Deep Cover

Larry Fishburne gör en klockren insats som en undercover-cop som tappar bort sig själv när han går föööör djupt undercover. En psykotisk Jeff Goldblum gör den slemmigaste av korrupta advokater (se bild). En crime-film med mörk, udda och galen men ändå på nåt sätt rolig stämning.

2. Reservoir Dogs
Reservoir Dogs

Ja, givetvis måste Tarantino vara med på listan och det blir på plats två. Au revoir les enfant!

1. Bram Stoker’s Dracula
Bram Stoker's Dracula
Jag överraskar nog många, inklusive mig själv, med att ha den här Francis Ford Coppola-filmen högst upp på listan. Vad ska jag säga? Jag gillar den skarpt. Härligt stämning. Mustig film. Oldman kör med en skön transsylvansk brytning.

 

Har jag några bubblare? Nja, knappt några. Det skulle i såna fall vara Benny’s Video och White Men Can’t Jump.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1992 (och mina gissningar):

Filmitch (Dracula)
Fripps filmrevyer (The Player)
Fiffis filmtajm (Candyman)
Movies – Noir (Den siste mohikanen)
Rörliga bilder och tryckta ord (Passion Fish)
Flmr (Basic Instict)
Absurd Cinema (kan Twin Peaks: Fire Walk with Me vara med här tro? #ingenhögoddsare)

Inför Prometheus: Alien³

Titel: Alien³
Regi: David Fincher
År: 1992
IMDb
| Filmtipset

Obs! Som vanligt när jag skriver om en Alien-film så förekommer det spoilers, bara så ni vet.

Om ni ser del två i Alien-serien, alltså Aliens från 1986, så ska ni se till att kolla igenom hela eftertexterna. I slutet av den version jag såg så förekommer precis i slutet av eftertexterna när musiken har tystnat ett ljud. Det är ett ljud som man känner igen. Det är ljudet av ett Alien-ägg som öppnar sig. När jag hörde det, och det var första gången jag hörde det nu när jag såg Aliens, så blev jag ganska exalterad. Det kändes som om jag hade avslöjat en hemlighet, fått en förklaring till det som sen händer i Alien³. Just den känslan är ett tecken på att det var en bra post-credits scene. Jag tror inte det var första gången, men det var också lite ovanligt med en scen efter eftertexterna som bara består av ljud.

Nåväl, då lämnar vi Aliens och går över till David Finchers försök att göra de tidigare filmerna i serien rättvisa. Eftersom jag hade sett, eller snarare hört, den där ”efter eftertexterna”-scenen så visste jag att någon eller några av personerna ombord på räddningskapseln som kraschlandar på fängelseplaneten Fiorina 161 förmodligen hade blivit infekterade med en liten bebis-Alien i sina bröst. Dessutom såg jag den förlängde versionen av Alien 3 där vi faktiskt under förtexterna får se en spindel-Alien krossa glaset på Ripleys kryokammare för att sätta sig på hennes ansikte.

Kapseln kraschar alltså på en fängelseplanet som endast bebos av män. Den enda som överlever kraschen är Ripley och hon tas om hand av läkaren Clemens, spelad av en personlig favorit i form av Charles Dance. Dance är som en blandning av Anthony Hopkins och Ben Kingsley. Eller så är han bara britt, helt enkelt. Hur som helst, jag gillar hans sätt att prata. På den isolerade planeten har det uppsått en religiös rörelse ledd av Dillon (Charles S. Dutton). Att hänge sig till en tro kan väl vara ett sätt att hålla sig vid liv i sådana jobbiga förhållanden, rent mentalt, som männen lever i. Läkaren och vetenskapliga Clemens är förstås skeptisk men låter (också förstås) de troende hållas.

Den tredje dominerande personen på planeten är fängelsedirektören Andrews (Brian Glover). Han är en ganska ointressant karatär. Han vill inget annat än att hålla ordning. Ripley som ju till skillnand från alla männen på planeten är kvinna måste helt enkelt hålla sig på sitt rum tills det anländer ett skepp som kan hämta henne. Annars kan ju våldtäktsmännen och mördarna få idéer.

”Given the nature of our indigenous population, I would suggest clothes. None of them have seen a woman in years… Neither have I, for that matter”

Hur skulle Fincher nu tackla det hela? Skulle det bli vapen och monster i kubik (ehe)? Nej, Fincher går tillbaka till ettan i serien i viss mening. Vi får inte se speciellt mycket av monstren eller snarare monstret i singularis. På planeten finns inga vapen. Det hela är egentligen ett sorts kammarspel i ett fängelse. Och jag tycker det funkar. Fincher har fått till en ganska bra lite klaustrofobisk stämning. Dessutom finns det en ny vinkling då Ripley dels vet att hennes tid i livet är räknad samtidigt som hon inte kan attackeras av monstret eftersom hon bär på dess avkomma.

Den version jag såg nu var den förlängda versionen, kallad Assembly Cut. Tidigare har jag bara sett bioversionen. Det finns några skillnader, t ex räddas Ripley av Clemens efter att ha spolats i land från havet (i bioversionen räddas hon från den kraschade kapseln). I den förlängda versionen känns hennes förhållande till Clemens därmed lite starkare. Det finns flera skillnader. I bioversionen så är det en hund som råkar ut för en spindel-Alien och blir värd för ett monster som sen föds ur hunden. I Assembly Cut är det istället en oxe. För övrigt är just dessa scener riktigt bra. Fincher klipper mellan monstrets födelse och begravningen av de som omkom i kraschen med räddningskapseln.

En sak som slog mig när jag såg slutet i Assembly Cut är att bioversionen är så himla mycket bättre just här. I bioversionen så faller Ripley ner i den brinnande smältugnen precis när monsterdrottningen föds och hon håller kvar monstret för att se till att hon verkligen förintas tillsammans med henne i lågorna. Effektfullt. I Assembly Cut — så faller hon bara ner i lågorna. Just det här var en av mina favoritscener i filmen när jag såg den första gången och att den var ändrad till det sämre i den förlängda versionen kändes skumt. Hmm, inte bra. Jag tycker nog generellt att Assembly Cut känns lite segare, lite sämre.

Nu skulle jag gärna höra vad Henke har att säga när det gäller skillnader mellan bioversonen och Assembly Cut. Han påstår nämligen att a: i traditionell västerländsk film har man två vändpunkter och b: i bioversionen av Alien³ är den andra vändpunkten bortklippt vilket sänker filmen. Henke får jättegärna upplysa mig och andra intresserade vad det var för händelse som var den andra vändpunkten i Assembly Cut.

Nu återstår bara betyget… och en recension av Alien: Resurrection och sen är vi redo för Prometheus, förhoppningsvis i två dimensioner. 2D-biljetterna släpps imorgon onsdag enligt uppgift.

3/5

%d bloggare gillar detta: