RoboCop (2014)

En mix av Batman och TRON: Legacy?

En mix av Batman och TRON: Legacy?

Titel: RoboCop
Regi: José Padilha
År: 2014
IMDb
| Filmtipset

Jag hade tydligen sett originalet från 1987 även om jag inte hade nåt större minne av själva filmen, förutom en ganska bra känsla. I den här remaken (som för övrigt filmspanaren Plox vägrar se, inga remakes för den mannen!) är det vår svenska export Joel Kinnaman som kliver in i RoboCop-dräkten.

I filmen, som väl utspelas i en nära framtid (som det brukar heta), har USA börjat använda robotar för att ”pacificera” befolkningarna i de länder i Mellanöstern som man invaderat. Det är effektivare, säkrare och framförallt riskerar man inte amerikanska soldaters liv. OmniCorp, det företag som tillverkar robotarna vill även kunna sälja sina produkter på hemmaplan, men se det tycker inte den amerikanska befolkningen. De litar inte på robotar. Hur ska dessa digitala mjukvarustyrda enheter kunna fatta de där moraliska besluten som bara en människa kan? Nåt måste göras för att blidka tvivlarna. Man vill kombinera människan med maskinen. The Man-Machine som Kraftwerk uttrycker det.

När så polisen Alex Murphy skadas allvarligt i en explosion blir han den perfekta kandidaten. OmniCorps vd, spelad av Michael Keaton, tar hjälp av forskaren Dr. Norton (Gary Oldman) för att uppgradera Murphy från en mer eller mindre död Cop till en levande RoboCop. Frågan hur mycket av Murphy som återstår efter att Norton alltmer låter annan mjukvara än den i Murphys hjärna att styra…?

Alltså, jag måste säga att filmen växte en del efter att jag såg den. Tidigare på dagen hade jag sett bröderna Coens senaste Inside Llewyn Davis men den film som jag tänkt mest på dagarna efter var helt klart RoboCop, även om jag hade trevligare under själva visningen av Coen-filmen. Kanske är det för att RoboCop har mer tydliga frågeställningar och dilemman. Eller nej, inte kanske, så är det.

Det var riktigt roligt att se Joel Kinnaman i huvud- och titelrollen. Jag tyckte han var riktigt bra och han har gått in för rollen ordentligt, vilket inte är så konstigt då det är hans första stora huvudroll i Hollywood. Kul att han får lyckas, även om filmen i sig kanske inte har fått/kommer få superbra kritik. Men är det inte nåt aningen… jag vet inte… slemmigt över Joel? Jag såg det även ibland i vissa scener i Snabba Cash-filmerna. Kanske är det för att han spelar en wannabe-stekare där. 😉

Tjoho! Omar från The Wire var med! Michael K. Williams spelar Murphys kollega Jack Lewis.

Michael Keaton. När såg jag honom senast? Hmmm. Hur som helst, det var kul att se honom tillsammans med veteranerna Gary Oldman och Samuel L. Jackson (som t.o.m. fick svära även om det peps bort). Tänk om man även kunde se kvinnliga veteraner i samma typ av roller? Uppdatering: Här måste jag tillägga att jag glömde bort att Murphys chef spelas Marianne Jean-Baptiste (kanske inte en veteran men ändå).

Actionscenerna är inte så mycket att ha tycker jag. Väldigt många skott avfyras. That’s about it.

Alla scener mellan Murphy och Murphys fru Clara (Abbie Cornish) efter att Murphy blivit RoboCop kändes obekväma. Det kanske var meningen. Men jag vet inte, det var nåt som skavde här. Slutade filmen lyckligt? Hur tänkte man sig att familjen Murphy skulle gå vidare. Murphys liv som man och make var ju i princip slut om nu inte Dr. Norton kunde genomföra ännu fler och otroligare mirakel.

betyg_hel betyg_hel betyg_halv betyg_tom betyg_tom

Vad tyckte nu de andra spanarna som såg filmen? Blev de gripna?

Henke
Jimmy
Christian
Fiffi

RoboCop (1987)

RoboCop '87Titel: RoboCop
Regi: Paul Verhoeven
År: 1987
IMDb
| Filmtipset

Imorgon bitti är vi ett gäng filmspanare som skriver om remaken på RoboCop och eftersom jag hittade en gammal text om originalet, som jag inte mindes att jag skrivit, så postar jag den bara för sakens skull. Jag måste säga att hela grejen (original/remake) påminner påminner väldigt mycket om Total Recall från häromåret. Även i det fallet var det ju Paul Verhoeven som var regissör av originalet.

Ett privat företag har tagit över polisverksamheten i Detroit. Det planeras en ny stadsdel, Delta City, som ska byggas i slumkvarteren. Alltså måste drägget rensas bort först. En superpolis skapas, en blandning av maskin och en riktig människa, nämligen en polis, Murphy som dött i tjänsten. RoboCop gör entré.

Filmen är rätt så våldsam action med lite av glimten i ögat blandat med lite samhällskritik. Jag tyckte det funkade men den kändes daterad på nåt sätt. Den kändes också lite ytlig och jag drogs aldrig in i filmen. ”Roligast” var nästan när en skurk kör in i en stor tank med giftigt avfall och får en dusch och förvandlas till the Toxic Avenger.

betyg_hel betyg_hel betyg_hel betyg_tom betyg_tom

Screamers (1995)

Det känns som att jag motsäger mig själv i den här gamla preblogg-texten från maj 2010 om Screamers. Det är en b-film men samtidigt känns den inte b. Peter Weller är träig men jag gillar honom. Ok?

Jag råkade hitta den här science fiction-rullen på Headweb (min kommentar: Headweb. Det här var länge sen.) och eftersom det var just sci-fi så kunde jag inte låta bli att kolla in den även om titeln signalerade b-film. Screamers är smeknamnet på en sorts små dödsbringande minirobotar. När de anfaller med sågklingor vilt snurrandes så låter de nämligen höra ett högt skrikande ljud. Filmen utspelar sig på en avlägsen gruvplanet där två fraktioner krigar. Peter Weller (japp, RoboCop) spelar huvudrollen som chef över en liten sektion med soldater som strider för den ena sidan i konflikten.

Jag får väl erkänna att det här nog var en b-film. Men det är en stilren och snyggt gjord film. Jag får känslan av att det är en film med ganska låg budget med där filmmakarna ändå lyckats bra med att få till en film som inte känns b. Historien som berättas är dock alltför blek och enkel. Filmen har en del charm, bl a pga av sköna specialeffekter gjorda utan cgi, och sen gillar jag faktiskt Peter Weller även om han kanske kan anklagas för att vara träig.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Naked Lunch (1991)

David Cronenberg. Vad har vi på honom? Det var ett tag sen jag nån av hans filmer. Den senaste var nog Eastern Promises under hans period då han gjorde ganska starka filmer med Viggo Mortensen. Min korta preblogg-text om Naked Lunch skrevs i maj 2003.

David Cronenberg är en annorlunda regissör. Hans filmer innehåller ofta groteskheter av olika slag. Trots detta (eller pga av detta…) gillar jag många av hans filmer (The Dead Zone, Videodrome och eXistenZ t ex). Hans senaste Spider tyckte jag däremot var ett riktigt bottennapp. Naked Lunch är bättre än Spider men liknar den ändå en del eftersom jag tycker att den är rätt seg och staplar konstigheter på hög, till synes utan mening.

Filmen handlar om insektsbekämparen William Lee (Peter Weller… just det RoboCop!) vars fru blir beroende av insektsmedlet han använder. Lee blir kontaktat av en gigantisk kackerlacka som vill att han ska döda sin fru. Under en Willhelm Tell-lek råkar han sen (av misstag?) skjuta frun och reser sen till den mystiska staden Interzone som verkar ligga i Nordafrika men som kanske i själva verket bara är en droghallucination. Där skriver han rapporter om skumma typer på levande skrivmaskiner som pratar. Att kalla det konstigt är en underdrift. Nåja, Weller gör ett bra jobb och dessutom är Ian Holm och Roy Scheider med vilket är ett plus. Betyget till Naked Lunch blir en stark 2/5.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

En (mindre) lustig detalj är att författaren William S. Burroughs, som skrivit romanen Naked Lunch, och som i viss mån är William Lee i filmen, även i verkligheten sköt ihjäl sin fru under en Wilhelm Tell-lek (min kommentar: Burroughs sköt verkligen ihjäl sin fru men att det hände under en Wilhelm Tell-lek var en en utsaga som han senare tog tillbaka låter allvetande Wikipedia berätta).

10 i topp: Filmer 1987

1987Filmspanarna listar återigen sina favoriter från ett filmår. Den här gången är det ett år från det ”gyllene” 80-talet. 1987 (vart har du tagit vägen nu?). När jag kollade upp vilka filmer från 1987 som jag hade betygsatt på Filmtipset blev resultatet magert. 13 filmer, där endast en hade fått högre betyg än 3/5. Jag började betygsätta på Filmtipset 2003 så alla filmer jag sett innan dess fanns givetvis inte med, men ändå ett dåligt utfall kan jag tycka. 80-talet är definitivt inte mitt årtionde när det gäller film. När jag kollade igenom topplistor på nätet över 87 års bästa filmer så dök det upp fler filmer som jag hade sett men jag blev inte speciellt inspirerad. Nej, jag gör ingen lista, tänkte jag. Det blir knasigt att göra en lista med filmer som jag bara tycker är hyfsade eller kanske t.o.m. dåliga. Men så tänkte jag om. Det blir ju ändå en lista på de filmer som jag tycker bäst om från 87 trots att jag inte tokälskar alla. Slutsnackat. Det är hög tid för listan!

 

10. Raising Arizona
Raising Arizona
The Princess Bride, jag är ledsen men det blir bröderna Coen som tar den tionde platsen på listan. Det var evigheter sen jag såg Raising Arizona men jag minns den som en härlig komedi. I min lista för 1997 så hamnade Nic Cage-rullen Con Air på plats tio och precis som då så bjuder jag på en Cage-gif!

9. The Running Man
The Running Man
Jag såg The Running Man för ett filmspanartema förra sommaren och den fick bara 2/5 i betyg men 1987 är inget toppår för mig och jag hade ändå rätt kul när jag såg den. Vilket tema det var? Män som springer… och droppar one-liners.

8. Innerspace
Innerspace

24-timmarsjakten, som den heter på svenska, är skön komedi som förgyllde en vardagskväll efter jobbet när jag jobbade i Östersund för tio år sen. Tack för tipset, Movies – Noir!

7. The Living Daylights
The Living Daylights
The Living Daylights såg jag på bio med min pappa. Ett fint minne. Jag minns att jag gillade kälkturen i cellofodralet och att Maryam d’Abo var söt. A-ha.

6. Maurice
Maurice
Aha, ett gayigt brittiskt kostymdrama med en ung och osympatisk (!) Hugh Grant. Den får givetvis en plats på min lista.

5. Fatal Attraction
Fatal Attraction

Det här kan vara ett rent nostalgival. Jag har inte sett den på evigheter men kaninstuvning är ju aldrig fel. Glenn Close är ju verkligen störd och störande här – på ett bra sätt.

4. RoboCop
RoboCop

Jag vet egentligen inte varför RoboCop kommer så högt upp på listan som den gör. Det kanske beror på att jag blev påmind om originalet i samband med Joel Kinnaman-remaken häromåret.

3. Planes, Trains & Automobiles
Planes, Trains & Automobiles

Det här är också en film som det är väldigt länge sen jag såg men här minns jag faktiskt en hel del. Väldigt rolig men ändå med ett förvånansvärt djup mot slutet.

2. Predator
Predator

Predator såg jag om bara för några år sen i samband med ett tema som än så länge inte resulterat i några faktiska inlägg. Det här är tokbra action med en grymt bra Arnold. ”Get to the chopper!!”

1. Full Metal Jacket
Full Metal Jacket
Kubrick är kung. Jag är ledsen men så är det bara. Första halvans toalettscen med menige Pyle överväger eventuella brister i den andra halvan. Jag blir rädd av ansiktsuttrycket i bilden ovan.

 

Hade jag några fler filmer som konkurrerade om en plats? Ja, när jag grävde så djupt jag kunde så dök det upp några hyfsade filmer som jag funderade på: The HiddenBad TasteThe Princess Bride och Radio Days.

Kolla nu in vad de andra filmspanarna har hittat i filmväg från 1987:

Spel och Film
Filmitch
Flmr
Rörliga bilder och tryckta ord
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
We Could Watch Movies

Filmspanar-tema: Science fiction – Ender’s Game (2013)

Matrix RainFör några år sen hävdade jag alltid att science fiction var min favoritgenren om nån frågade. Nu är jag inte lika säker längre. Jag är fortfarande oftast sugen på att se en ny sf-film när den kommer upp på bio men den där riktiga peppen kanske har trubbats av lite. Jag tror det beror på att det har kommit väldigt mycket sf under de senaste 5-10 åren. Det uppstår en viss inflation. Allt är inte bra. Allt var förvisso inte bra tidigare heller, men i takt med att filmerna blir fler och lättare att få tag på så kan inte alla filmer vara intressanta. Två typexempel, och dessutom Paul Verhoeven-remakes, är Total Recall från förra 2012 och RoboCop från i år. Speciellt Total Recall var en blek sf-rulle som det skjuts, hoppas, åks svävare och hiss och swischas i men som mest var tråkig. Det handlade om transportsträckor fram till mer intressanta scener där man åtminstone lite grann utforskar filmens underliggande tema (om hur minnet fungerar).

Men jag gillar fortfarande science fiction. Det är en genre som lockar mig. Det är så intressant att tänka ”tänk om” och sen ta den idén och bygga upp en film kring det.

Så, vad skulle jag hitta på att skriva om som en del av den här månadens filmspanartema. Vilket tema är det? Ja, science fiction förstås. Glömde jag säga det. Först tänkte jag göra en topp-10-lista på mina favoritfilmer men jag kände aldrig att jag fick tid att tänka till för att få till den där listan. Därför slog jag två flugor i en smäll och kollade in en film från förra året som jag var sugen på då men som jag aldrig kom till skott med.

****

Ender’s Game (2013)

Ender's GameEnder’s Game tyckte jag var en film med en märklig titel. Jag förstod först inte att Ender var en person. Jag trodde titeln var nån sorts omskrivning av end game. Sen när jag förstod att Ender var namnet på en karaktär så fick jag för mig att den där karaktären var en tjej. Så bra koll hade jag alltså på förlagan som filmen bygger på, sf-romanen Ender’s Game av Orson Scott Card. Vad jag däremot ganska snabbt fick klart för mig var att Orson Scott Card var en omstridd person med barocka åsikter om homosexualitet och samkönade äktenskap.

Handlingen tar sin början 50 år efter att Jorden stått emot en invasion från en ras kallad Formics. Det som räddade mänskligheten den gången, även om miljoner fick sätta livet till, var en hjälteinsats från piloten Mazer Rackham, som genom att göra vad Randy Quaid gjorde i Independence Day räddade dagen och Jorden. Formics gjorde reträtt men Jordens militära ledning räknar med att de kommer tillbaka för att ännu en gång invadera Jorden. Hur ska man kunna stå emot den här gången? Jo, med barn förstås. Våra barn. De är ju mycket smartare, starkare och mer mogna än vuxna nånsin kan vara, eller hur?!

Den som är den Utvalde (”he’s The One”) den här gången är unge Ender Wiggin. Nej, det är alltså inte en tjej utan en kille. Konstigt namn tycker ni? Det är inget mot vad skådisen heter. Asa Butterfield. Kanske var det därför jag trodde det var en tjej. Ender har upptäckts och coachas av överste Graff (Harrison Ford) och hans medhjälpare major Anderson (Viola Davis). Ender skickas, efter att ha genomgått tester på Jorden, iväg upp i rymden till en bas närmare Formics hemplanet där den sista träningen ska genomföras.

Så här långt in i filmen så trodde jag att ungarna i filmen, alla som tränas är barn, tränas för att när de blir vuxna skickas ut i kriget. Efter ett tag så inser jag att, nej, de ska skickas ut nu. De anses redo. Jag tyckte det var lite fånigt och satt och tänkte på var nånstans de vuxna soldaterna höll hus. Det var nog bra för min upplevelse av filmen att jag inte kände till några detaljer om handlingen. Ni som läst boken eller sett filmen vet ju varför.

Barnens träning består av simulationer av olika slag. Antingen spelar de laserdome-liknande spel eller så sitter de framför datorskärmar och speler ett… datorspel, ungefär som vi gör i vår tid. Här finns en poäng. En hel del barn idag tror jag växer upp med en dator, padda, mobil och datorspel som en del vardagen. Det är inget konstigt, det är en naturlig del som man är sammanväxt med. Att spela datorspel är inget de behöver lära sig. Man kan det direkt. Med vuxna är det lite trögare kanske. Här finns nåt för överste Graff och major Anderson att utnyttja.

Ender’s Game var en ganska trevlig upplevelse. Jag hade aldrig tråkigt. En stor orsak till att filmen funkar är Åsa, ja, eller Asa som han heter. Ender ska vara en person som man ska tro kan bli den där ledaren som alla vill följa. Samtidigt ska han ha en sårbar sida för att man ska sympatisera med honom som tittare. Jag tycker herr Smörfält till största del levererar. I början kanske han är lite väl allvarligt stel med rynkad panna. Harrison Ford? Ja, han har rynkad panna hela filmen. Men han funkar faktiskt. Fråga mig inte varför.

Filmens brist var att den kändes för liten. Jag får ingen känsla alls för vilken värld filmen utspelas i. Det hade behövts en Neill Blomkamp här som hade kunnat stå för lite världsbyggande. Nu blev det bara en helt vanlig Star Trek-steril sf-värld. Det känns som att det inte finns några andra personer i filmen än filmens huvudpersoner, de vi ser i bild. Det här gör att filmens stakes inte är speciellt höga. Vilka ska barnen slåss för egentligen?

Det som ändå lyfter Ender’s Game, in the end, till en trea är just det faktum att jag inte visste så mycket om handlingen. Alltså, jag kunde väl kanske ana var det var på väg men jag tyckte ändå twisten funkade och inte var alltför uppenbar. Förmodligen jag som var trög bara. 😉

Tidigare har både Sofia och Steffo skrivit om Ender och hans spel. Även Filmitch spelat med i spelet.

Kolla nu vad mina kompisar tycker om vetenskaplig fiktion. Tilt eller frispel?

Movies – Noir
Except Fear
Filmitch
Flmr
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Inside Llewyn Davis

filmspanarna_kvadratFilmspanarfilmen för den här månaden valdes av Johan från Har du inte sett den? och jag tyckte, innan visningen, att det var ett utmärkt val. På det efterföljande pubhänget anslöt nygammelkomlingen Gustav från bloggen We Could Watch Movies och nykomlingarna Tommy och Niklas  från utmärkta podden Tommy filmar Niklas OCH EMILIO. Niklas kan väl räknas som seminykomling då han skymtade förbi på en filmspanarträff under Stockholm Filmfestival i höstas. Riktigt roligt med nytt filmspanarblod, och jag tror vi satte rekord med 14 filmbloggare/poddare på träffen i lördags. 🙂 Trots en för min del uppkastat lunch kvällen innan så blev det en mycket trevlig dag med fika, Coen-film, pubhäng och slutligen RoboCop. Nu till filmen för dagen: Inside Llewyn Davis.

****

Inside Llewyn DavisTitel: Inside Llewyn Davis
Regi: Ethan Coen & Joel Coen
År: 2013
IMDb
| Filmtipset

Vid ett tillfälle i filmen besöker filmens huvudperson en musikproducent i Chicago för en audition. Producenten säger nåt i stil med ”let’s see what’s inside Llewyn Davis”. Kanske med ett frågetecken efter. Det är en berättigad och passande fråga. Dels är namnet på folksångarens första soloalbum just Inside Llewyn Davis, och dels kan man faktiskt undra vad som finns inuti mannen i fråga, Llewyn Davis själv. I bröderna Coens senaste rulle, som mig veterligen INTE är en BOATS (!), spelar för mig okända Osar Isaac titelrollen. Llewyn är en person som verkar ha tappat gnistan och riktningen i sitt liv. Allt går i cirklar, runt, runt. Likaså gör filmen upptäcker man som tittare efter ett tag. Davis bor hos bekanta, hos sin gamla flickvän (?) Jean (Carey Mulligan), hos nån medmusikant. Där han får en soffa helt enkelt. Han hankar sig fram genom spelningar på New York-klubben The Gaslight. Ibland ”säljer” han sig genom att agera studiomusiker när t ex Jeans nya snubbe Jim (en käck Justin Timberlake i stickad tröja) spelar in en ”schlager”.

Det går inte bra för Llewyn. Men frågan är vem man ska skylla på? Världen eller Llewyn? Llewyn är vrång. När han märker att publiken på The Gaslight sjunger med i texten när Jim & Jean uppträder, så ser han sig förvånat omkring. Folkmusik, det är allvarliga grejor ju! And remember: If it was never new, and it never gets old, then it’s a folk song.

Det breakar aldrig för Llewyn. Han är fast i ett kontrakt på en gammal skivetikett som drivs av pensionärspar. Det är ett charmigt Coenskt pensionärspar (som taget ur en Coen-film, d’oh) men speciellt mycket royalties strömmar det inte in till Llewyn. Men Llewyn gör aldrig nåt helhjärtat försök att komma ur sin situation till nåt bättre. En orsak till hans håglöshet kan vara att hans tidigare partner Mike för en tid sen tagit livet av sig genom att hoppa från the George Washington Bridge (fel bro dessutom, the Brooklyn Bridge ska det vara). Det enda som verkar kunna styra Llewyns tillvaro i nån riktning är en katt. Katten tillhör paret Gorfein som Llewyn får sova över hos ibland. Katten hamnar i Llewyns ägo och han känner ett ansvar… eller så vill han bara ta hand om den för att han ska kunna sova hos paret igen.

(Mitch Gorfein spelas för övrigt av Ethan Phillips som gjorde den frejdige skeppskocken Neelix i Star Trek: Voyager, yay!)

Jag ska säga direkt att jag faktiskt satt med ett litet leende på läpparna under större delen av den här filmen. Många säger (har jag hört!) att filmen är ganska dyster. Ja, kanske det. En del säger att Llewyn är en person som man inte kan relatera till. Ja, kanske det. För mig är filmen ändå så välgjord och Coenskt mysig och underfundig att jag inte hade tråkigt en sekund. Missförstå mig rätt, det är inte en ny No Country for Old Men, en ny Fargo eller en ny The Big Lebowski. Men för mig är den mil (eller åtminstone miles) bättre än filmer som The Hudsucker Proxy och Brun After Burning.

Jag känner ganska direkt att jag ser en Coen-film. Fotot är superduperbra. Musiken är härlig. Och vi får mycket musik. Oscar Isaac gör alla sånger själv. Nu vet jag inte om han spelar gitarr i alla lägen men han sjunger allt själv, och det gör han bra. Detta är en viktig detalj. Om det hade varit melloklass på sångerna (sorry, Fiffi) så hade filmen fallit en del. Nu är det ändå uppenbart att Llewyn har talang men han har inte gnistan och/eller kunskapen att göra sin musik populär för en bredare publik.

Coen-känsla var det. I ett märkligt mellanspel under en bilfärd från New York till Chicago (den där provspelningen, ni vet) så träffar Llewyn på en märklig och fetlagd man spelad av… ja, ni vet ju redan vem. Mannen känns nästan som en sagofigur. Fanns han ens på riktigt där i baksätet? I samband med dessa scener kunde jag inte heller låta bli att låta tankarna fara iväg till det tråkiga som hände Philip Seymour Hoffman (vila i frid).

Så, vad gick filmen egentligen ut på? Well, för mig spelar det inte så stor roll. Jag upplevde inte att jag hade tråkigt under visningen. Nu kanske inte filmen satte igång en massa tankar dagarna efter jag sett den. Under den efterföljande pubdiskussionen hörde jag Jimmy nämna att den där katten var det som gjorde att Llewyn fick en sorts mening i sitt liv. Och ja, det stämmer faktiskt. Men vid ett tillfälle stängde han dörren rätt i ansiktet på den. Stängde han egentligen dörren för sig själv där? Eller öppnande han den kanske? Haha, man kan faktiskt börja nysta i den här filmen märker jag. I slutet får, både vi tittare och Llewyn, reda på vad den där katten heter och hans (ja, det var en han) namn skvallrar kanske varifrån bröderna har fått en del av inspirationen till filmen ifrån. Det handlar om en bok kan jag säga. En bok som jag inte har läst och det ska nog mycket till om jag nånsin gör det. Men om jag är sugen på litet inre monolog, så kanske…

Jag har inte nämnt Carey Mulligan märker jag. Det beror på att jag tyckte hon var dåligt utnyttjad. Hon poppar upp då och då i handlingen men är mest sur, ilsk och ungefär lika bitter som Llewyn men mer utåtriktad med den där bitterheten.

I slutet av filmen dyker en viss Robert Zimmerman upp på klubben The Gaslight. Den mannen lyckades med det som Llewyn inte lyckades med. Nämligen att nå en bred publik med folkmusik. Jag upptäckte nu att det finns ett album med Bob som heter Live at the Gaslight. Därmed är cirkeln sluten och min recension slut. Vid en omtitt kan betyget bli högre.

Betyg hel Betyg hel Betyg halv

Vad tyckte mina spanarkompisar? Det var väl inte kattskit det här?

We Could Watch Movies
Rörliga bilder och tryckta ord
The Velvet Café
Fiffis filmtajm
Har du inte sett den? (podcast)
Movies – Noir
Fripps filmrevyer
Except Fear
Moving Landscapes
Filmparadiset

Total Recall (1990)

Titel: Total Recall
Regi: Paul Verhoeven
År: 1990
IMDb
| Filmtipset

Filmspanarträffen den här månaden ledde för min del till en trevlig double feature. Imorgon kommer en recension av den film som vi såg i lördags. Jag tror ni kan gissa vilken film det är med tanke på vilken film jag skriver om idag.

Total Recall regisserades av Paul Verhoeven som ligger bakom bl a RoboCop (1987) och Basic Instict (1993). Verhoeven, han ligger bakom en del klassiker får man ändå säga. RoboCop ska det ju för övrigt komma en remake på där svenske Joel Kinnaman ska spela Murphy.

Handlingen i korthet: Douglas Quaid (Arnold Schwarzenegger) har mardrömmar om Mars. Han är besatt av Mars. Han vill åka dit på semester för att ta reda på varför han drömmer om Mars. Det vill inte hans fru (Sharon Stone). Quaid går dock till resebyrån Rekall där man kan få en semester inpräntad i sin hjärna som ett minne på bara en kvart utan att ens åka nånstans. Nåt går dock fel under proceduren då ett dold minne kommer fram. Personalen rensar Quaids hjärna så att han inte minns sitt besök på Rekall men från och med nu verkar alla vilja döda honom. Eller vill de det?

Jag skulle vilja gilla Total Recall mer än jag gör. Men det finns lite för många delar som gör att det här blir en b-film. Den känns för liten. Man har försökt få till maffiga scener på Mars men det är bl a här filmen känns daterad, och varför jag faktiskt välkomnar en remake. Med lite större budget och modern teknik ska man kunna få till en maffigare film med mer hisnande scenerier och coolare miljöer helt enkelt. Nu tror jag mig ha läst nånstans att Philip K. Dicks novell med den sköna titeln We Can Remember It for You Wholesale faktiskt inte ens utspelar sig på Mars. Det återstår att se om remaken tar oss till den röda planeten.

Kläderna, färgerna, det mesta, känns daterat vilket i och för sig inte är så konstigt utan kanske mest är charmigt. Rött hår plus knallgröna glasögon var tydligen hett 1990 eller man trodde det skulle vara hett 2084 i alla fall. Snyggt var det inte. Jag motsäger mig kanske lite här då jag säger att ibland är det bra och ibland dåligt att en film känns daterad men jag tror ni förstår. Ibland kan det vara charmig, ibland bara dåligt.

Det här var nog på den tiden när Schwarzenegger inte kunde göra nåt fel. Jag hörde att Total Recall var ett försök att få Arnold att faktiskt accepteras som en seriös skådis. Mjae. Allvarligt talat, Schwarzenegger är ju faktiskt en relativt usel skådis. Det gör att man inte riktigt kan ta filmen på allvar. Det är väl kanske där jag gör fel, eller om det är filmen som gör fel. Man kan helt enkelt inte casta Arnold i den här typen av mer seriös roll. Man bryr sig liksom inte alls om karaktären. Man sitter bara och funderar på hans brytning.

Det finns en hel del i filmen som jag gillar. Ibland skrattar jag högt åt filmens one-liners. Jag gillar Ronny Cox som gör skurken Cohaagen, guvernören på Mars. Han är grymt bra på att spela självgod, irriterande, slemmig. En bra skurkskådis helt enkelt. Sharon Stone gör en bra roll som en fru man inte kan lita på. Det framgår i filmen att både hon och Quaids jobbarkompis är… ja… de är inte att lita på. Det framgår direkt men kan bero på att jag sett Total Recall tidigare, haha.

Min favorit är kanske ändå Michael Ironside. Stenhård, men det är faktiskt bättre när han är snäll. Ja, eller snäll kanske är att ta i men när han är en av the god guys i alla fall, en motvillig hjälte som i Starship Troopers (ytterligare en sf-film från Verhoeven). I Total Recall är han tyvärr lite hunsad av sin chef Cohaagen vilket passar Ironside dåligt. Trots det är han kanske ändå min favorit i filmen i konkurrens med Cox (som jag väljer att lyfta fram i bildformat då han känns mindre känd än Ironside) och Stone.

Jag gillar scenerna med Arnold och tjejen när deras ansikten sväller upp ute i Mars tunna luft. Hur fasiken har de gjort dessa scener? De lär ju inte vara datoranimerade, eller?! Snygga var de och det såg hur roligt som helst ut när ögonen höll på att poppa ur ögonhålorna. Slutligen gillar jag, vilket kanske kan tyckas märkligt, våldet. Här känns filmen inte daterad utan snarare osminkad och rå. R rating all the way. Men, tyvärr, jag är kräsen och gnällig (kräsig) idag så det blir bara en stark tvåa.

2+/5

%d bloggare gillar detta: