Gone Girl (2014)

Av någon anledning hade jag totalt missat att David Fincher skulle komma med en ny film. För några år sen var ju Fincher en av de hetaste regissörerna. Sen kom The Curious Case of Benjamin Button och en Stieg Larsson-filmatisering. Kanske var det då som Fincher litet försvann från min filmradar. Benjamin Button såg jag aldrig (den var ju så låååång!) och The Girl with the Dragon Tattoo tyckte jag faktiskt var sämre än den svenska originalet.

Någon gång i slutet av sommaren hörde jag, eller snarare läste på Twitter, om en ny hajpad film som hette Gone Girl där Ben Affleck spelade en man vars fru försvinner. Afflecks rollfigur, Nick Dunne, blir givetvis själv misstänkt för det eventuella mordet. Själv hävdar han förstås att han är oskyldig. Samtidigt som polisutredning startar drar även en mediecirkus igång kring fallet.

Jag tror jag såg den här filmen under helt perfekta förutsättningar. Jag visste i princip ingenting om handlingen. Jag visste inte att den byggde på en roman av Gillian Flynn (som även skrivit filmens manus). Jag trodde det var en ren thriller… vilket jag inte skulle säga att det är. Istället blir filmen en blandning av thriller och svart satir. Under visningen så hade jag, helt oväntat, riktigt roligt. Jag fann stora delar av filmen härligt roliga. Den tar oväntade vägar som jag inte var beredd på, vilket gjorde att jag ofta satt och småskrattade och samtidigt skakade på huvudet åt det jag såg.

Rosamund Pike. Vilken tjej! Hon har tidigare bara gett ett frostigt (ehe) intryck och inte stuckit ut för mig. Jag kan bara minnas att jag har sett henne i den där Bond-rullen som tydligen kom 2002 (fasiken vad länge sen!). Här är hon perfekt som den perfekta frun för slackern Nick Dunne. Eller hur perfekt är hon och är Dunne bara en slacker? Nåväl, de två förtjänar varandra kan man säga.

Gone Girl

Kim Dickens. Haha, Kim Dickens. Vet ni vad hennes rollfigur heter i Gone Girl? Jo, Rhonda Boney. Ja, jag vet inte, en händelse som ser ut som tanke? Hon är hur som helst kanske min favoritfigur i filmen. Boney är polisen som utreder Gone Girl-fallet. Hon är duktig, misstänksam och har en skön torr humor. Som assistent har hon unge polisen James, spelad av Patrick Fugit som vi känner igen från Almost Famous. ”Should I know my wife’s blood type?”. Underbart.

Tyler Perry. Tyler Perry? What? Han är ju bara regissör trodde jag. Nej, jag förväxlar nog honom med Lee Daniels. Well, här spelar han en kändisadvokat som tar sig an att försvara Nick. Här finns kosing att tjäna. Här ska spelas ett mediespel. Varje scen Perrys advokat är med i tyckte jag var härlig. Inför ett tv-framträdande ska Nick Dunne tränas för att inte se för självgod ut. Så fort han glider över i självgodhet kastar Perrys advokat godis på honom. Efter att ha fått ett antal geléhallon i ansiktet är Dunne till slut redo för sitt framträdande. LOL. Här blir filmen skön mediesatir. Eller satir och satir. Förmodligen är det inte så långt från verkligheten alls.

Jag har sett att en del tycker att filmen är obehaglig att se, att den är jobbig och att personerna är vidriga mot varandra. Well, kanske det. Själv såg jag det mer som en satir där jag inte blev känslomässigt drabbad alls. Jag hade bara roligt, speciellt under andra halvan där filmen verkligen tar ut svängarna.

Oj, jag höll på att glömma musiken. Eller musiken och musiken, det känns som fel ord. Jag syftar på ljudspåret som alltså Trent Reznor och Atticus Ross står för. Jag vet inte hur jag ska beskriva det men det var nervigt och påträngande utan att ändå ta fokus från bilderna. Mycket bra.

Eftersom det är David Fincher som står vid regispakarna så är Gone Girl givetvis rent hantverksmässigt en utsökt film och därför blir det en fyra i betyg. Årets The Wolf of Wall Street, fast bättre.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Idag skriver även Fripps filmrevyer och Flmr om Gone Girl. Tidigare har Fiffis filmtajm, Rörliga bilder och tryckta ordMovies – Noir, The Nerd Bird, Filmparadiset och Toppraffel plitat ner sina tankar och så har Har du inte sett den? och Den perfekta filmen podpratat om sina diton.

Home Again (2017)

Sockervadd. Rosa sockervadd, möjligen med nån typ av chilikaramellströssel ovanpå. Så skulle man väl kunna beskriva Home Again, eller Home Again – Kärleken flyttar in som den så fyndigt får heta i Sverige.

Vi träffar frånskilda Alice (Reese Witherspoon) som precis flyttat tillbaka till Los Angeles efter att ha bott i New York tillsammans med sin numera f.d. man Austen (Michael Sheen).

Alices vänner ska givetvis, det ingår ju i genren, försöka hooka upp Alice med nya snubbar. Nu ska man ut på krogen och festa. Upp på hästen igen.

Under en av dessa utekvällar stöter gänget ihop med tre unga snubbar, knappt torra bakom öronen, som nästan är för trevliga och goa. Finns de verkligen på riktigt? Ja, i den här filmen. Kvällen slutar med efterfest hemma hos Alice, som nu bor i sin fars fancy villa med tillhörande gäststuga.

Alices pappa var en hyllad filmregissör, en sorts blandning av Woody Allen och John Cassavetes. När pappan gick bort ärvde Alice villan och allt som följde med i form av filmrelaterade prylar som gamla originalmanus och annat.

Efter den där efterfesten leder till det ena till det andra och de tre killarna har plötsligt flyttat in i gäststugan. Den utlösande faktorn är Alice mamma (Candice Bergen) samt det faktum att killarna är utblottade filmskapare som försöker förverkliga sin dröm i Hollywoods filmindustri.

Varför funkade den här filmen för mig? En anledning kan vara det där chilikaramellströsslet jag nämnde inledningsvis. Vad menade jag med det? Jo, filmen är söt som sockervadd. Allt är förhöjt som det ska vara, eller är, i en amerikansk romantisk komedi. Grejen med Home Again är att det här är så utstuderat förhöjt att den på så sätt lyfter sig över eller möjligen blinkar med sin egen genre. I det här fallet bryr jag mig inte om det är medvetet gjort eller inte eftersom resultatet var roande för mig.

En annan anledning till mitt gillande kan vara att jag såg Home Again under Malmö Filmdagar, vid precis rätt tillfälle efter att ha genomlidit, men även njutit av, ett antal ångestframkallande filmer. Home Again kändes som en lisa för själen just i detta då.

Home Again är fylld till bredden med mysiga montage där rollfigurerna har kul utan att man hör vad de säger när de festar på krogen eller äter middag och sippar rosévin utomhus i det varma skenet från en perfekt trädgårdsbelysning och allt är så där perfekt att det bara är för bra.

Uppskattar du de klassiska greppen från romantiska komedier? Då kommer du att älska Home Again. Jag tror banne mig filmen kryssar av alla? Skillnaden jämfört med många andra filmer i samma genre är att allt, som sagt, är förhöjt. I själva verket är det som om man har tagit den där sockervadden och kört in den i en varm ugn under högt tryck (sintring) och sen fått fram en romcom-karamell med hög densitet men som ändå är helt tom på innehåll.

Jag ser även Home Again som ett sätt för Reese Witherspoon att dra in pengar så att hon kan fortsätta agera producent för filmer och tv-serier som Wild, Gone Girl och Big Little Lies. Gott så.

Mina slutord tar jag från min spontantweet efter att ha sett filmen nere i Malmö: Home Again med Reese Whiterspoon är nästan en genre i sig. Gullgulligullgull blandat med sötmontage och tre killar från snäll-town.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helsep

bioHome Again har premiär idag fredag och jag kan garantera att du inte kommer ha tråkigt om du går och ser den. Dra med ett helt kompisgäng vettja!

Andra som tycker till om filmen: Har du inte sett den?-CarlFripps filmrevyer och Fiffis filmtajm. Uppskattar de den här sockervadden eller får de kväljningar?

10 i topp: Filmer 2014

2014Då var det äntligen dags att sammanfatta 2014 filmmässigt för min del. Anledningen till att jag som vanligt är sent ute att jag inte känt att jag hade sett de filmer jag ville se. Potentiellt bra filmer. Jag ville inte ha en osedd film som jag trodde på eller som jag alternativt hade hört mycket gott om. Jag kryssade inte riktigt alla filmer ska-se-listan men nu känner jag mig ändå rätt nöjd. Om ni undrar vilka filmer som jag betraktar som filmer från 2014 så kan ni fortsätta undra eller läsa min regelbok. Då kör vi och vi börjar som sig bör med plats tio.

 

10. Chef
Chef
En skönare bioupplevelse var det länge sen jag hade. Jag mådde bra innan filmen men jag mådde bättre efter den – och ännu bättre efter att jag tillsammans med Henke, Jonas och Fiffi dräpt en härlig pastalunch på Vespa nere i Malmö efter visningen.

9. Ida
Ida
82 minuters konstutställning i form av perfekta svartvita bilder bjuder förra årets polska Oscarsvinnare för bästa utländska film på.

8. Birdman
Birdman

En härligt intensiv film som är en skådespelarnas film. Visst kan det bli lite övertydlig ibland när det gäller regissörens ”avsky” för superhjältefilmer och recensenter men det är ändå en skön åktur i form av en enda lång tagning utan (synbara) klipp. Så mycket bättre än Den ryska arken.

7. ’71
'71
Oj, oj, oj, oj, årets svettigaste bioupplevelse? Jack O’Connell visar att han förtjänar sin titel (se nedan). I konkurrens med Chef så var detta den bästa filmen jag såg under Malmö Filmdagar i höstas.

6. Blue Ruin
Blue Ruin
En så smart film. Den har den perfekta blandningen av mörkt allvar och en dråplig humor. Manuset är välskrivet med en suverän känsla för små detaljer. Förra årets sexa var Blå är den varmaste färgen. Just sayin’.

5. Calvary
Calvary

Tänk om man hade kunnat se den här filmen på bio?! Vilken upplevelse det hade varit. En härlig brumbjörn i form av Brendan Gleeson och så det irländska landskapet. Och då har jag inte ens nämnt själva historien.

4. Nightcrawler
Nightcrawler

Den bästa filmen som jag såg på förra årets Stockholm Filmfestival. Well, den var i alla fall det fram tills att jag såg den film som kom på plats nummer två på listan. Jake Gyllenhall har aldrig varit bättre eller mer obehaglig. Vad tänkte Oscarsjuryn på?!

3. The Grand Budapest Hotel
Grand Budapest

Årets bästa bioupplevelse i hård konkurrens med Chef. Jag och Wes Anderson har tidigare inte funkat alls. Eller, ja, ibland har jag väl tyckt att hans filmer varit helt ok. Men inget mer än så. Nu bara föll jag pladask för hans filmvärld. Sug på den Filmitch!

2. Whiplash
Whiplash

’71 var inte årets svettigaste bioupplevelse. Det var nämligen den sista magnifika kvarten av Whiplash. Jag satt på kanten av mitt säte, på helspänn, som en person i trance. På vägen hem i tunnelbanan Spotify-lyssnade jag på Caravan på repeat.

1. Enemy
Enemy
Fasiken. Vi har alltså ettan på listan kvar. Det blir Enemy. Jag har inte skrivit om Enemy än. Jag känner att jag vill se om den en gång till innan jag samlar mina tankar om den. Jag fick hur som helst rysningar av filmen. Om jag hade sett den på Stockholm Filmfestival 2013 så hade det varit en 2013-film. Jag återkommer med recension när jag sett om den.

 

Vilka filmer tycker jag är värda att få nämnas men som ändå hamnade precis utanför listan? Ja, det fanns ett helt gäng filmer som jag hade uppe för diskussion: Godzilla, X-Men: Days of Future Past, Snowpiercer, Dawn of the Planet of the Apes, The Salvation, Gone Girl, Turist, Locke, Cold in July, Starred Up, Captain America: The Winter Soldier och Interstellar.

Vilka filmer har jag inte sett? Ja, det var ju den där lilla pärlan med Eddie Marsan: Still Life. Och så Zvjagintsevs Leviatan förstås.

Årets

Besvikelse: The Raid 2 – Mådde mest dåligt när jag såg den.
Mest överskattade: The Lego Movie – Filmreferenser overload.
Största överraskning: Maleficent – Josh Larsen från Filmspotting kan faktiskt ha rätt nån gång.
Nykomling: Jack O’Connell från ’71 och Starred Up – En naturkraft.

Eftersom jag är aningen sent ute så finns det ju redan en del andra bloggare som redan publicerat sina listor. Här hittar ni några:

Den perfekta filmen-Niklas
Har du inte sett den?-Carl
Plox
Fripps filmrevyer
Fiffis filmtajm
Movies – Noir
Rörliga bilder och tryckta ord

Järntrean (2004)

Jag har fortfarande inte sett några fler filmer av Kim Ki-duk men om det dyker upp nån av hans filmer på Stockholm Filmfestival framöver så kommer nog försöka se dem (som jag gjorde med Dream och Breath). Min text om Järntrean skrevs i oktober 2009.

Kim Ki-duk gör annorlunda filmer och jag tror det här är den bästa jag har sett. Nu har sett långt ifrån alla; främst återstår väl Samaria (Samaritan Girl) och Livets hjul (min kommentar: och även The Isle kanske). Järntrean är vacker, säregen, dialoglös, meditativ, långsam och ganska kort. Den är intressant hela tiden och urartar inte i flum eller poetiska tråkigheter som en del av hans andra filmer… ehe, då tänker jag kanske främst på Hwal (The Bow).

Handlingen i filmen påminner en hel del om Bi-mong (Dream) och Soom (Breath) där också två udda karaktärer möts. Egentligen känns inte Järntrean speciellt realistisk men det ska liksom vara så – en sorts stiliserad verklighet. I och för sig brukar jag ofta få den känslan när jag ser asiatiska filmer. Miljöerna i filmerna ger en känsla av att ”nåt är annorlunda” eftersom jag inte ser asiatiska filmer lika ofta som amerikanska och europeiska. Men det är en skön känsla och jag gillar verkligen stads- och bostadsmiljöerna i Järntrean och andra risrullar (min kommentar: ”risrullar”, what, hur tänkte jag där? Inställd!). Sen tror jag att jag kände igen en bro från Gwoemul (The Host) som också utspelas i Seoul. Vad det nu har med saken att göra? Betyget blir en svag fyra.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

PS. Originaltiteln Bin-jip betyder Tomma hus och jag tycker faktiskt det är en bättre svensk titel. Dessutom är den vanligaste titeln i Sverige en särskriven version som sticker i ögonen på mig.

First Man (2018)

Den film som jag såg fram mest emot under årets Malmö Filmdagar var nog Space Jazz… ja, eller First Man heter den ju. Varför Space Jazz? Jo, regissör är nämligen Damien Chazelle (eller Damian Chappelle som presentatören nere i Malmö kallade honom innan filmen drog igång) som ju ligger bakom de jazziga filmerna Whiplash och La La Land.

Nu skulle Damien lämna det jordnära och åka hela vägen till månen. Varför lockades han av att göra den här filmen? Jag hörde nån nämna att det tydligen varit ett drömprojekt under en längre tid. Jag vet inte vad svaret är till att han drogs till den här historien. Vad jag vet är att Chazelle i mina ögon har gjort First Man till sin egen personliga film. Det här är inte en vaniljfilm à la Ron Howard, och det ska Chazelle ha cred för.

Man skulle kunna tänka sig att filmen om den första mannen på månen skulle vara en triumfatorisk film. Pukor och trumpeter, applåder, den amerikanska flaggan, tårar av stolthet. På ett sätt är den kanske det ändå. Den firar människans envishet, uppfinningsrikedom och utforskarglädje. Ja, den firar allt detta. Samtidigt så vet både filmen och vi tittare att den kanske främsta anledningen till att man utforskar det man utforskar är att hinna före ryssarna snarare än det magiska med att uppleva gravitationen på månen.

Framförallt är First Man ändå en film som för mig berättar om två saker. Den första är att astronautlivet och jobbet med att ta sig till månen är ungefär så oglamoröst det kan bli. Träningen astronauterna genomgår får dem att svimma och spy. Den metallkapsel de sitter i gnisslar, knakar, skakar, roterar, är trång, exploderar, är kall, är otrygg och inget ställe man vill spendera nån längre tid i. I kommandocentralen nere på jorden träffar vi vanliga knegare som gör sitt jobb. En halväten macka ligger på bordet bredvid en kaffekopp vid en av stationerna. Folk är orakade. En gitarr står lutad mot väggen. Kanske plockas den upp för en stunds underhållning när månkapseln befinner sig i radioskugga.

Det andra filmen berättar är den personliga berättelsen om astronautlivet i kombination med att ha en familj. Vad innebär det att säga hejdå till sin fru och sina barn när man ska åka till månen. Det är liksom inte samma sak som att åka till kontoret på morgonen och säga ”vi ses ikväll!”.

Neil Armstrongs fru spelas av Claire Foy och hon gör inte nån vanlig fru som väntar vid telefonen. Nu väntar hon ju förstås vid telefonen i filmen men hennes rollfigur är välskriven och har sin egen berättelse. Foy var för mig en helt ny men mycket trevlig bekantskap. Det känns som hon kan vara nästa It Girl om hon inte redan är det. Det var tur att Foy var så utagerande och känslomässig i filmen eftersom Ryan Goslings Armstrong är ganska så nollställd. Men för mig funkar även Gosling i sin roll. Det finns en anledning till hans nollställdhet.

I grunden är First Man en oväntat personlig och även sorglig film, eller kanske ännu mer en sorgsen film. På samma gång är den storslagen och intensivt nervig. Under den avslutande delen sitter jag som på nålar. Hela tiden finns där ändå ett stänk av svärta som man återkommer till. Under avslutningen där uppe på månen gick mina tankar till Denis Villenueves mästerverk Arrival. De båda filmerna har en del teman gemensamt.

Den allra sista scenen i filmen, en scen som i en Ron Howard-rulle ska ge ståpäls, slår fast att astronautlivet nog inte är en klang och jubel-föreställning och jag blir nedstämd snarare än upplyft (och jag gillar det!). Jag undrar i mitt stilla sinne om filmbolaget har fattat vilken film som Damien Chazelle egentligen har gjort.

Slutligen ett stort plus till filmens svenske fotograf Linus Sandgren som gjort ett strålande jobb med att fånga tidskänslan (det gryniga 60-talet) plus att ge en skakig (bitvis lite väl skakig) spänning inifrån de där kapslarna med bågnande plåtskal.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_halvbetyg_tomsep

bioFirst Man har premiär på fredag och jag rekommenderar definitivt ett biobesök. Det bästa sättet att uppleva rymden är på bio och det allra bästa sättet är troligen mitt sätt, dvs på Sveriges bästa biograf Royal under Malmö Filmdagar.

Vi var fler som såg First Man under filmdagarna. Länkar till andra recensioner dyker upp när de blir tillgängliga.

Har du inte sett den? (Carl)
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord
Fiffis filmtajm

Interstellar (2014)

Under slutskedet av den pågående filmfestivalen så kommer då till slut en liten text om Interstellar. Eller kanske inte så mycket om just Interstellar, förutom litet på slutet. 😉 Där, i slutet alltså, förekommer det även en del spoilers till Interstellar.

För några dagar sedan lyssnade jag på ett avsnitt av podden The /Filmcast. En av värdarna, Jeff Cannata, dömde ut hela konceptet med trailers. Han ansåg att det var djävulens påfund och att det i princip var ett heltidsjobb att hålla sig borta från trailers och klipp från kommande filmer som man är peppad på att se. Människor som skärskådar trailers för att klura ut vad som ska hända i en kommande film ansåg han vara störda (sagt med glimten i ögat förstås). Han brann för historieberättandet. Att berätta en historia på en blankt papper där magi kan uppstå. Den magin uppstår inte om du sett en stor del av filmen i form av en trailer.

Jag håller med Jeff även om han tog det hela litet för långt.

Precis efter att lyssnat på avsnittet såg jag en tweet från Jessica på The Velvet Café där hon (nästan) slog fast att hon inte skulle läsa några recensioner av Interstellar eftersom nitpickers då skulle ta bort glädjen från filmen för henne.

Här håller jag faktiskt inte med – och anledningen till det hänger litet samman med det mothugg som Jeff fick av sina podkompisar David och Devindra när det gällde hans trailerhat. Även David är en sådan person som håller sig borta från trailers och annan information om filmer som han ser fram emot. Däremot så hade han insett att det finns (många) personer som älskar att analysera trailers in i minsta detalj utan att det på något sätt tar bort glädjen från deras upplevelse när filmen väl ses. Fast jag tror nog ändå att litet av filmupplevelsen går förlorad. Samtidigt jag förstår att det är en avvägning. Glädjen som det ger att detaljstudera en trailer, att ta del av information under tiden fram till premiären, att spekulera hit och dit, kan väga upp det negativa med att inte se filmen med ett helt blankt sinne. Märk väl: inte för mig, men för andra.

Själv har jag insett att det här med att nitpicka en film sönder och samman däremot faktiskt kan vara något riktigt roligt trots att man gillar filmen som helhet. Det är något jag kan roas av utan att det på något sätt tar bort glädjen från min filmupplevelse. Nitpickeriet är något jag gör med hjärnan medan min filmupplevelse mer handlar om min magkänsla. Därför så stör inte nitpickandet ut min filmupplevelse.

Insterstellar

Så. Nu till Interstellar. Jag hade givetvis hållit mig borta från alla trailers. Däremot hade jag faktiskt sett den första korta teasern. Den såg jag för ett år sen. Teasers tycker jag om. Teasers brukar bestå av ett kort klipp ur filmen eller så kan det vara en liten kortfilm både med klipp från filmen och kanske andra klipp som inte ens är med i filmen. Teasern förmedlar en känsla. En känsla av filmen. Den är inte, som är fallet med trailers, en fem minuter lång minifilm med en mitten, början och ett slut där vi får se stora delar av filmen.

Teasern till Interstellar var helt underbar. Jag kom att tänka på teasern till Man of Steel. Den hade samma storslagna känsla. I fallet Man of Steel så levererade kanske inte själva filmen. Hur som helst så blev jag supertaggad av teasern till Interstellar, och efter att ha sett den så lyckades jag hålla mig borta från (nästan) all information om filmen.

Jag hade alltså höga förväntningar. Jag hoppades på att Interstellar skulle bli 2014 års Gravity-upplevelse. Tyvärr blev det inte riktigt det även om det blev en mycket bra filmupplevelse.

Bra saker:

  • Matthew McConaughey! Förstås.
  • Gråtscenen när Cooper (McConaughey) får se filmerna som skickats efter 23 år på vattenplaneten.
  • Scenen när Cooper åker med bilen på väg till NASA för sitt uppdrag och lämnar sina barn. Det är som att McConaughey här har ett lager med blöt gladpack över ansiktet. Plus att det ser ut som han är blind på ena ögat. Jag kände igen scenen från teasern. Magiskt.
  • Den roterande dockningsscenen efter att Matt Damon sabbat allt. Här fick jag Gravity-vibbar.
  • Vattenplaneten var riktigt snygg och otäck.
  • Musiken! Den påminde mig om Philip Glass musik till Koyaanisqatsi.

Sämre saker:

  • Jag drogs inte in i filmen förrän handlingen hade tagit sig ut i rymden.
  • Det teoretiska pratet blev långdraget och bitvis fånigt.
  • Det blev för storslaget med att man ska rädda jorden och jordens befolkning hela tiden.
  • Det blev ostigt ibland, bl a när en avancerad gravitationsekvation tas emot via morse (som jag för övrigt sysslade med när jag gjorde lumpen… morse alltså).
  • Jag tyckte Michael Caine kändes litet trött.
  • Den där dikten. Hur ofta fick vi höra den? För ofta.

Summa summarum så blir det en stabil fyra till Interstellar.

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Mysteriet med den försvunna mobilen – Upplösningen: Efter att ha på något märkligt sätt lyckats bli av med min mobil på Zita i samband med visningen av A Girl at My Door så hoppades jag på att jag nu skulle återfå den. Jag fick på morgonen efter visningen höra att den hade upphittats och fanns att hämta hos Zita. Men när jag skulle hämta den så hittade inte den person som nu satt i kassan min mobil. Han skulle ringa (min jobbmobil) när han hade hittat den.

htcHan ringde aldrig. Det var ju i och för sig ganska väntat. Jag ringde själv till Zita kring lunch nästa dag. En tjej svarade och hon kände inte till någonting alls om någon mobil. Gahaha, vad är det som händer här, tänkte jag. Sen hörde jag hur en annan tjej i bakgrunden lät höra ”jo, jag har hört om den där mobilen”. Den första tjejen lämnade över telefonen till tjejen med the 411. Hon hade hade sett en lapp om min mobil. Hon skulle bara springa iväg och hämta den. Så om jag bara kunde vänta någon minut. Den där minuten kändes väldigt lång men hon kom tillbaka och lät meddela att hon hade mobilen i sin hand.

Jag hade tidigare fått information om att skärmglaset hade gått sönder och mycket riktigt fick jag höra att mobilen var smashad. Nåväl, bara den startar tänkte jag.

Innan visningen av Interstellar gick jag förbi Zita och jag kunde till slut hämta ut min mobil. Glaset var krossat men den startade och den var min! My precious! Ridå.

Inför Stockholm Filmfestival 2014

sff_logoPå onsdag drar årets Stockholm Filmfestival igång och det ska som vanligt bli trevligt att mysa med festivalfilmer i novembermörkret. Jag laddar litet redan nu genom en uppdaterad header från en av de filmer jag ska se. ”Who let the dogs out!?” Woof woof!”.

Nedan ser ni en lista på alla de filmerna jag har tänkt se under festivalen. Recensioner kommer upp på bloggen allteftersom men jag kommer även att twittra ut korta omdömen direkt efter visningarna på Twitter (och där gäller taggen #SFF14 och ingen annan).

Det jag är litet besviken över är att jag inte kommer att se så många filmer ur sektionerna Asian Images (ASI) och Twilight Zone (TZ). Det stör mig att festivalen ständigt placerar dessa filmer (gäller främst Twilight Zone) i de minsta salongerna och på ganska eländiga tider, speciellt om man jobbar om dagarna och behöver komma upp på morgonen. American Independent (AI) i all ära men jag vill se annat också!

A Girl at my Door (CO)
Northern Soul (OZ)
Kumiko, the Treasure Hunter (AI)
Nightcrawler (CO)
White God (S) ”voff voff”
Reality (TZ)
Whiplash (CO)
When Animals Dream (TZ)
The Disappearance of Eleanor Rigby (AI)
Dear White People (AI)
Wild (SP)

AI = American Independents
ASI = Asian Images
TZ = Twilight Zone
OZ = Open Zone
CO = Competition
S = Årets Spotlight som är HOPP
SP = Special Presentations

%d bloggare gillar detta: