Ad Astra (2019)

Jag blev lite förvånad när jag såg att James Gray skulle göra rymdfilm. Jag hade hört talas om en rymdfilm med Brad Pitt som skulle heta Ad Astra (mot stjärnorna) men jag hade inte snappat upp att det var James Gray som var regissör.

Spontant känns inte Gray som ett klockrent val för den här typen av film. I efterhand så inser jag dock att Gray inte har gjort ”den här typen av film”, i alla fall inte den typ jag tänkte på (vilket var en sorts blandning av Gravity och det flummiga slutet i 2001). Vad vi istället fick var en torrare version av… låt oss säga Gravity trots allt, fast inte alls lika spektakulärt intensivt och med Terrence Malick som regissör.

Brad Pitt spelar den inbundne astronauten Roy McBride som är duktig på sitt jobb och duktig på att inte visa känslor. Hans vilopuls ligger på 47 och går aldrig över 80. Bra egenskaper när det kniper i rymden. Man kan säga att han är en mänsklig version av HAL.

Jorden drabbas av kraftfulla elektriska stormar som även hotar hela solsystemet. Roy får i uppdrag att åka till Neptunus för att reda ut vad som hänt med ett rymdskepp som försvann under en mångårig forskningsresa. Man tror att det försvunna skeppet har en koppling till elstormarna. Vem som var kapten på skeppet? Roys pappa Clifford, spelad av Tommy Lee Jones.

Fast först gäller Roys uppdrag bara att åka till Mars för att därifrån skicka ett meddelande mot Neptunus och farsan sin. När man sen ganska oväntat får svar så kopplas Roy bort från uppdraget. Roys personliga koppling till Clifford gör att man inte litar på att han kommer utföra det som måste utföras.

Det jag kanske gillade mest med (d)Ad Astra var världsbyggandet. Filmen känns bitvis väldigt vardaglig. Vi har reguljära flygturer till månen, inget konstigt med det. Du får betala extra om du vill få en filt av kabinpersonalen. Månen har blivit en turistfälla som mest liknar en nöjespark med gallerior och annat, och påminde kanske lite om hur Mars framställdes i Total Recall.

Jag gillade även hur det görs klart att månen inte tillhör nåt speciellt land. Överlag är det en kaotisk och farlig plats. Det finns säkra områden men alla vill ha sin bit av månkakan. Om man ska ta en månbil och åka på en utflykt så gäller det att se upp för månpirater.

Allt i filmen känns inbott och på riktigt. Bitvis fick jag samma känsla som i Prospect, en av 2018 års bästa filmer. Vardagligt var ordet. Till och med actionscenerna kändes vardagliga.

Så sammanfattningsvis kan man säga att filmen kanske talade mer till min hjärna än mitt hjärta. Den är aningen torr men ändå riktigt bra och intressant hela tiden. Jag störde mig inte så mycket på Pitts berättarröst som återkommer med jämna mellanrum. Oftast så kändes det mer som ett poetiskt inslag snarare än att den ska förklara nåt i handlingen. Men ibland var den onödig, framförallt när den på ett övertydligt sätt ska förklara hur Roy känner.

Slutet är något av en besvikelse, inte en jättestor besvikelse, men ändå. Jag hade väntat mig nåt storslaget men nu var det som att det stressades igenom och utan nåt känslopåslag hos mig. Efter det egentliga slutet fick vi dessutom en extrainsatt scen som ska visa vad som hände sen, och den kändes som sagt extrainsatt och med en annan ton som inte stämde med resten av filmen.

Min favoritscen och den när Pitt verkligen imponerade var när han skulle läsa upp de där meddelandena som skulle skickas till pappan. Han har fått ett papper han ska läsa ifrån men efter ett tag går han off script och pratar från hjärtat på ett sätt som jag fann rörande. Det blev t.o.m. lite dammigt i salongen. Bra spelat, Brad!

betyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_helbetyg_tomsep

Om Jojjenito
And all that is good is nasty

8 Responses to Ad Astra (2019)

  1. Steffo says:

    Hear Hear! 🙂

  2. Henke says:

    Well, vi såg helt klart samma film. Jag håller med om det mesta men jag var snäppet mindre imponerad av Brad Pitt. Jag hade nog gärna sett en annan skådis i hans roll även om jag inte kan sätta fingret på vad han gör fel. Det är kanske just det där att han spelar sin iskalle karaktär som en som inte visar känslor. Tycker att Ryan Gosling spelade den iskalle och stresstålige Neil Armstrong i First man bättre. Ungefär samma personlighet. Sen var det flera saker i handlingen, som till stor del överlappade med världsbyggandet, som blev lite väl tunt. Resultatet blev att jag fann filmen lite seg och tråkig (konstigt nog!). 2/5 av mig.

    https://fripp21.blogspot.com/2019/10/ad-astra-2019.html

    • Jojjenito says:

      Intressant det där när man faktiskt ser samma film (alltså noterar samma detaljer, tolkar den på samma sätt) men ändå tycker olika om den. Ibland ser man ju helt olika filmer och det är därför man tycker olika om dem.

      Jag kände att världsbyggandet var som ett sorts lapptäcke bestående av en massa små lappar som till slut gav mig en helhet, utan nån som helst exposition.

      För mig växte filmen en del efter att jag lyssnat på diverse poddar om den. Fast frågan är var filmen tar slut och diskussionen om den börjar. Att jag gillar att lyssna på diskussioner om en film, gör det filmen bättre? Det var nära att jag höjde till en fyra men sen gick jag på känslan jag hade direkt efter titten.

      • Henke says:

        En mycket intressant fråga du ställer där. Diskussionen om en film tillhör ju filmen på ett sätt, men ändå inte…? Svår fråga! Och hur ska man värdera egna tankar om en film, den inre diskussionen? Jag brukar ju låta en film ”sjunka in” just för att jag vill tänka igenom den… Jag vet inte! 🙂

        • Jojjenito says:

          Ja, det är intressant frågeställning. Ens egna inre diskussion tycker jag nog man kan värdera högt, men dessa tankar kan ju triggas av andras diskussioner…

          Jag är ju lite annorlunda jämfört med dig eftersom jag (oftast) går på magkänslan direkt efter titten. Senaste gången (som jag minns) när en film höjts efter att ha snurrat runt i huvudet flera varv är Ex Machina.

          • Henke says:

            Just det Ex machina fångade dig i ett ovanligt grepp. Var det inte lite liknande med Midnight Special och Annihilation också…? 🙂

            • Jojjenito says:

              Jo, Midnight Special och Annihilation fångade mig i ett grepp, men där skedde det direkt och jag satte 5/5 direkt efter titten. Ex Machina marinerade lite och det blev ju även en omtitt och först därefter 5/5.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: