Män som hatar kvinnor
4 januari, 2013 11 kommentarer
Titel: Män som hatar kvinnor
Regi: Niels Arden Oplev
År: 2009
IMDb | Filmtipset
Då kör jag igång ett litet minitema… Jag ligger oftast hjälplöst efter med mina recensioner. Om jag inte har en deadline (som t ex ett datum för ett Filmspanartema) så ligger texterna halvklara i dvala för att väckas upp och fixas till när de behövs. I våras såg jag David Finchers The Girl with the Dragon Tattoo och det finns en liten text om den på min dator och nu är det dags att renskriva den. Men först kommer mina gamla recensioner av de svenska filmatiseringarna av Stieg Larssons deckarsuccéer i Millennium-serien.
Stieg Larssons Millennium-trilogi slukade jag mer eller mindre hel utan att tugga, och så mycket tuggmotstånd var det väl kanske inte. Däremot är böckerna ena riktiga sidvändare – när man väl började läsa var det bara att fortsätta. Nånting i böckerna gjorde att man sögs in. Jag tror det var vardagligheten blandat med thrillerhändelserna. Och så var Lisbeth Salander en karaktär som stack ut.
Salander sticker ut även i filmen i form av Noomi Rapace som är stentuff och gått in i rollen till 100%. Rapace måste ha styrketränat en hel del innan filmen då hon ser riktigt bitig ut trots att hon är smal. Rapace kändes rätt som Salander: seg och stark, både kroppsligen och mentalt. Hennes blick är grym och hon är inte att leka med. Scenerna mellan slemadvokaten Bjurman (Peter Andersson) och Salander var riktigt bra. När Rapace är med så är det antingen intensivt, fascinerande eller roligt (ja, hon har ju ett lite eget sätt). Något negativt: lite väl många ”röka cigarett”-scener för Salander.
Michael Nykvist är rolig, lite tafatt, och stämmer kanske inte riktigt med bokens Micke Blomkvist (men det har mindre betydelse eftersom en film alltid är en film även om den bygger på en bok). De två huvudrollerna görs hur som helst helt ok. Det finns brister i birollerna. Bl a gör Alexandra Pascalidou en förfärlig innantillsläsning som nyhetsreporter precis i inledningen. Lena Endre verkar inte heller riktigt vara med i matchen.
Precis som när det gäller t ex The Da Vinci Code så funkar mysteriebiten och sökandet efter lösningen på olika gåtor bättre i bokform. Fast det är ändå helt ok här jämfört med Da Vinci-koden vars filmatisering i stora delar var katastrofal. Män som hatar kvinnor är på det hela taget en kompetent deckarthriller som dock har mer gemensamt med en söndagsdeckare på tv än med – låt oss säga – När lammen tystnar.
Jag nämnde att Salander rökte lite väl mycket i filmen. En annan typ av scener som det gick lite inflation i var datorhackarscener. Det loggas in, accessas databaser, WiFi:as, e-postas och remote desktoppas så det står härliga till. Men lite för mycket alltså. Det är liksom inte spännande att se flimrande och blippande datorskärmar. Det var det inte ens på Sandra Bullocks tid, *host*eller hur Joel?*host*.
3+/5
Om Jojjenito
Jojjenito – om film... 
Kan tänka mig att det blir något hela annat om man läst böckerna först. Det hade inte jag och denna såg jag först. Gillade den och tycker nog den håller ungefär samma nivå som Finchers version. Har endast sett dessa två versioner av den första filmen i trilogin. Får se om jag tar mig an de övriga svenska eller väntar och ser om det kommer fler amerikanska innan jag fortsätter…
Män som hatar kvinnor (-4/5)
The Girl with the Dragon Tatoo (-4/5 alt. 4/5)
Överraskande högt betyg från dig till den svenska versionen… fast jag håller med, filmen funkar helt klart. Vad jag tycker om Finchers version får vi veta om några dagar… om man inte kollar mitt betyg på Filmtipset vill säga.
Apropå det så skulle jag vilja uppmana fler att använda Filmtipset.
Jag fann också böckerna vara trevlig läsning, och visst hade de bladvändaregenskaper. Även filmatiseringen är en hyfsad återgivning av böckerna, men även en god berättelse på egna ben. Kommer nog bli lite bortglömd efter remaken, men ja, godkänt är den allt.
Jag vet inte, jag tror inte den blir helt bortglömd. Den har en annan känsla än Finchers version tyckte jag men jag återkommer till det när jag skriver om Finchers take.
Pingback: The Girl with the Dragon Tattoo (2011) « Rörliga bilder och tryckta ord
Haha, en slump som ser ut som en tanke med samtidiga postningar? Jag slänger in en länk till dig i mitt inlägg.
Första boken är helt ok, även om jag efter alla hyllningar blev lite förvånad över att det inte var så mycket mer än en ”vanlig”, om än kläggig, seriemördarthriller. Tvåan blev lite fånig med Fermat och den blonda gorillan och trean tyckte jag inte alls funkade. Larsson kan skriva men faller lite för ofta i detaljfällan. Tycker jag då, som inte är Stockholmare.
Ska bli spännande att se vad du säger om de andra filmerna.
Just det kläggiga, vad är det du syftar på då? Det kanske är självklart men frågar ändå.
Vi Filmspanare share a common mind. 🙂
Klägg=utstuderat våld, tortyr
Är vi på väg att utveckla ett hive mind kanske? Borger?
Ah, ok. Där funkade inte hive-minnet, haha. 😉
Till skillnad från 99% av det svenska folket fann jag böckerna ganska usla (gav upp efter tvåan) och filmerna inte mycket bättre än en Södagsbeck – ja kanske t.om sämre pga den usla dialogen. Det stora problemet är just karaktären Salander som mer hör hemma i en superhjältefilm än i en thriller. Det skär sig i berättandet. Minst dålig av filmerna är nog trots allt den första men den var alldeles för lång.
Aha, du tycker Salander är problemet. Själv tyckte jag faktiskt hon var behållningen och det som stack. Just det som du säger, att hon är lite som en superhjälte, är det jag uppskattar.
Men håller med ändå, det är ungefär som söndags-Beck… fast utan nyheter, väder och reklam!